Är det svårt att ta sig upp. Jag är snart där. Trots medicinändringar, så tar jag mig inte upp. Igår ändrade vi den antipsykotiska, höjde den med 10mg. Jag hoppas det hjälper mot ångesten, för annars blir det inläggning igen. Läkaren är bra, han vill inte ha in mig på psyk igen. Vilket känns väldigt bra. Det stod mellan stesolid och höja cisordinol, och vi valde det sistnämnda. I hopp om att det skall hjälpa i längden.
Det är rörigt, jag vet. Jag håller inte samman, och då gör inte heller min text det. Tankarna går i ett, och jag försöker få ner så mycket som möjligt i skrift. Det är inte lätt, snarare tvärt om. Men varför vill jag ha ner det i text för? Kanske för att det känns som att en del av det jag tänker, försvinner.
Kanske är det därför som jag åter igen är här. På denna blogg. Under samma namn som alltid. Kanske för att jag vet att folk hittar hit, på gott och ont, och kanske kommer det en kommentar som faktiskt gör min dag, som får dagen att verka lite ljusare (kom igen nu, jag bits inte). Kanske är det så, att det är endast här som jag känner mig hemma. Där jag vet att jag kan skriva om vad som försigår, utan att få en massa konstiga blickar på mig. Flera av er, har varit med i flera år nu, vilket jag är oerhört tacksam för, medan vissa av er kommer hit av en slump. Lika tacksam för det är jag, och jag hoppas att ni finner det ni söker.
Funderar på om jag lite kort skall skriva om vad som skett under det år som gått, då jag inte haft tid att skriva, inte har kunnat formulera det jag varit med om. Inte på något bra eller vettigt sätt i alla fall. Kanske kommer det senare under dagen. Kanske.
jag skall försöka
Som det känns 