Om mina inläggningar / Bara vara Jag

En sammanfattning av tiden som gått 2014

Första inläggningen 2014

Symptom

Det började med att jag började förlora mig själv, och den jag själv var. Jag tappade helt enkelt kontrollen över mig och vad jag ville och kände. Som vid majbrasan 2014. Jag är rädd för eld, har alltid varit, och då speciellt majbrasor. Stora och skrämmande, det far och flyger glöd överallt och det är svårt att undkomma. Ändå så stod jag där, mitt i alltet och kände ingenting, ingen rädsla, ingen spänning, jag stod bara där i kön och tyckte att allt var som vanligt. Vi skulle köpa saker till barnen men tillslut kom jag på mig själv. Jag borde inte stå där, jag borde vara rädd, speciellt när rök och aska kom rakt emot oss. Jag gick där ifrån, klarade inte av att vara något jag inte är. Love fick ställa sig i kön med barnen, för att jag inte kände ingen mig själv. Jag klarade inte av det. Det var första symptomet på att någonting var fel.

Sedan började jag försvinna. Kroppen och tankarna hängde inte ihop. Rätt som det var så trodde jag att jag skulle blekna bort, tyna bort, bli ett moln om jag inte hade något att hålla fast vid. Pussel var också ett sätt att beskriva det på, bit för bit som försvann om jag inte gjorde någonting för att stoppa det. Att jag skulle försvinna var ett faktum, på ett eller annat sätt.

På öppenvårdsmottagningen blev jag inte direkt bra bemött, de såg det inte som någon brådska att behöva träffa någon. Jouren där emot, som både pratade med mig och min sambo, tyckte att öppenvården skulle ta hand om mig. De faxade till och med öppenvården. Det tog tre dagar innan öppenvården tog kontakt med mig, och det efter mycket om och men. Jag fick en tid. Men då var jag så dålig att jag knappt kunde hålla ihop. Jag rev mig på knogarna, spenderade kvällarna med att ligga i soffan, hålla om Love för att inte försvinna. Men mitt i allt detta tänkande, kunde jag ändå se att det inte fanns någon logik i det hela. Jag visste att jag inte kunde försvinna, det finns ingen möjlighet att göra det helt enkelt. Att förvandlas till ett moln som ingen kan se, funkar inte det heller. Så jag visste att det jag kände inte var sant. Jag kände att det jag kände inte höll samman. Men ändå så var känslorna så starka att jag trodde dem. Många tårar föll innan jag fick rätt hjälp. Det konstiga var, att jag på något sätt skyddade barnen mot allt detta som jag kände. Jag bröt inte ihop förens de hade gått till sina rum, eller att jag var ensam hemma. Då, först då, kunde jag låta känslorna ta över. Så i princip, förutom att jag inte kunde utföra de dagliga sysslorna, så fungerade jag, på en gränsnivå till vad som kan kallas för liv

När vi väl kom till öppenvården, var det inge snack om att jag skulle läggas in. Och det på en gång. Jag fick åka hem och hämta mina grejer för att sedan få en läkartid nere på jouren. Jouren satte in medicin mot mina psykotiska besvär, som dels var mina tankar om att försvinna, men också att jag kände mig som i en annan kropp, att jag såg genom någon annans ögon, att jag helt enkelt inte var jag. Jag blev inlagd.

Inläggningen

Jag blev förd till en avdelning där jag genom jobbet redan hade spenderat några pass några veckor tidigare. Kanske var det så, att jag redan då kände på mig att det var där jag skulle hamna tillslut? Eller något liknande. Personalen var i stort sätt trevlig, men det finns lite att tänka på kom jag fram till. Är du för ledsen, får du ingen tröst, är du för jobbig, finns det ingen som tar hand om dig, är du en sådan som råkar spy ner dina fötter, finns det ingen som vet hur en gör för att torka upp. Det var väl det jag lärde mig på den avdelningen. Men sedan fanns det också väldigt mycket positivt. Människorna som var inlagda var underbara. Vi fanns där för varandra, när vårdpersonalen tyckte att det var viktigare att laga mat till sig själva istället för att ta hand om oss. Det blir något slags band mellan de som ligger inne under samma tid, något som är svårt att förklara.

Medicinändringar gjordes och jag blev inte bättre, ångesten var hög och jag hade börjat höra musik spelas på ställen där det inte var någon musik, jag fick efter två veckor byta avdelning, vilket både var plus och minus. Att förlora de vänner som en fått, var en sorg, men avdelningen jag hamnade på, var den de tänkt på från början, en psykosavdelning.

Jag tror att de fann mig intressant, jag var inne i en psykos, men hade fortfarande min verklighetsförankring kvar. Jag visste vad som var rätt och vad som var fel, hur det kändes i kroppen när allt var i oordning. Lergigan, ett lugnande medel, var som sockertabletter, men funkade väl som placebo när ingenting annat ville fungera. Läkarsamtalen var intressanta. Ofta fick jag berätta hur det var, att ha det logiska kvar, samtidigt som det ologiska tog över. Kan säga att jag läste på en del innan jag åkte in, för att verkligen vara säker på att det var psykos jag hade, och inte någonting annat. Men fick bekräftat av läkarna att om det inte var psykos, så var det gränspsykos jag hade. De fick sina problem, med tanke på att jag själv kunde förklara så pass bra vad det var som hände med mig och hur mina tankar gick.

Inneliggandes

På ett sätt som kändes jobbigt, så var det ändå skönt att ligga inne. Det var en säkerhet att få den hjälp som behövdes, även om jag var på fel avdelning till att börja med. Kul, roligt, är två ord som kommer upp när jag tänker på den första tiden på den felaktiga avdelningen. Människorna var helt fantastiska, de inneliggande alltså. Inget alls att vara rädd för, som jag kanske i mitt inre fantiserat om. De var vänliga människor som jag kom bra överens med och som delade med sig av sina erfarenheter och tankar. Visst, mycket av tiden gick åt till att vänta på den där förbannade maten. Maten som kom i förpackade lådor, och som antingen var för varm, för kall, för äcklig eller vad mer som gick att komma på. Men man åt, man var tvungen för att orka med dagarna som gick. Vad kunde vi annars fördriva dagarna med? Vi gjorde allt möjligt på den avdelningen. Jag hade med mig resurser för att få tiden att gå, kan säga att jag hade tio gånger mer med mig hem än när jag lades in.

Dagarna försvann, sakta men säkert. Medicinen sattes in, ångestdämpande sattes in, och så såklart en vidbehovsmedicin. Fick flytta avdelning, till psykosavdelningen. Samtidigt som det var skönt att hamna på rätt avdelning, var det skönt att komma till en avdelning där de var mer inriktade på hur jag mådde, och där det även där fanns människor att prata med som visste lite mer om hur jag mådde, som kunde förstå det på ett helt annat sätt.

Jag fick även kontakt med psykologen på avdelningen. Vi träffades relativt ofta och jag kunde förklara hur saker och ting gick. Vi gick åt rätt håll. Jag tror att jag sågs som intressant av läkarna, då jag fortfarande hade kvar mitt logiska samtidigt som jag såg det som inte var verklighet. Jag vet inte.

Dagarna gick, var ute mycket då jag hade fått den tillsynsgraden, kunde vara ute en timme i taget i stort sätt när jag ville. Fotade, blommor och blad, allt som kunde vara värt att spara. Det hände inte så mycket mer på den medicinska fronten. Men där emot, hade jag ett självskadebeteende som inte ville ge med sig.

Mina knogar var sönderrivna, inte tillverkat av någonting annat än mig själv. Det var jag själv som var orsaken till rivmärkena jag hade. Ofta gick jag omkring med plåster på knogarna för att det inte skulle synas, samt att jag inte skulle göra dem värre. Men det är svårt att låta bli, när ångesten är så pass hög att en inte vet vart en skall ta vägen. Någonstans måste den försvinna, och då jag inte är en person som slåss eller kastar saker, inte ens skriker åt folk, så måste det få utlopp på något sätt. Det fick bli knogarna, endast jag som skadas av det och endast jag som lider. Samtidigt vet jag att de anhöriga led av att jag gjorde mig illa, att se mig lida mitt i alltihopa. Som att det inte var nog med att jag redan var på sjukhus för mitt psykiska, så gjorde jag mig illa fysiskt. Men det dämpades i takt med att jag blev bättre.

Besök fick jag gott om när jag var inne, vänner och bekanta, kom för att träffa mig, se hur dagarna gick och vad jag hade för mig om dagarna. Som inlagd är det bland det viktigaste som finns, att se att det finns en uppslutning kring en. Och även med barn gick det att få besök. Trots att det är barnförbud på avdelningen så fanns det rum en kunde låna och besöka, samt en fin lekpark då vädret tillät. Så familjen var här var och varannan dag och hälsade på. Jag förstår att det var svårt för barnen att se mamma ligga på sjukhus, men jag gjorde mitt bästa för att de inte skulle se hur dålig jag egentligen var.  Lekrummet var en favorit. Visserligen var Lex ganska så liten, men jag tror att han förstod mer än vad som märktes. Det var lika svårt att se dem åka varje gång. Det spelade ingen roll om det var första eller elfte gången som de var här, det var lika svårt ändå. Tårarna föll många gånger under tidens gång här, och under fem veckor, blir det väldigt många gånger.

Men jag hade också turen att få komma hem på permissioner då och då, främst under helgerna, så att Love slapp dra hela släpet själv. Jag försökte få så gott jag kunde där hemma, men det var inte alltid det lättaste. Tre barn att ha hand om samtidigt som en själv skall försöka hålla ihop. Men det var viktigt, viktigt att visa att jag fortfarande fanns där, att det fortfarande gick att lita på mig, i alla fall litegrann. Permissioner är viktiga, på flera sätt, inte minst för att få slippa de där kala väggarna, som i och för sig fyller en funktion, träffa andra människor, att bara vara hemma. Komma in i den där vardagen som man under sjukhustiden flyr undan på ett sätt som är svårt att förklara

Efter fem veckor var det dags för mig att bli utskriven, då hade jag genomgått flera olika stadier av att försöka komma underfund med hur jag egentligen mådde, vad som skett och vad som skulle kunna ha gjorts annorlunda. Det hade varit tårar, skratt, ångest, och alla möjliga känslor som funnits under de gångna veckorna.

Personalen på avdelningarna är väldigt olika. På den första avdelningen så var de väldigt opersonliga, verkade se alla som en och samma person och inte mycket till övers för att se hur patienterna mådde, medan på den andra avdelningen fanns tid för personalen att sitta, prata, trösta och skratta. De hade tid för oss, gjorde dagen bättre.

Utskrivning

Så var tiden kommen för vad hela inläggningen hade väntat på, att få skrivas ut. Jag var visserligen inte där på LPT, men hade ändå valt att stanna de fem veckorna som jag var där. Jag kände att det var behövligt.

Jag blev remitterad till TIPS, Enheten för tidig behandling av psykos, där de snabbt gjorde en utredning av om jag hade någon form av psykossjukdom eller liknande, men det kunde de inte komma fram till få. Där emot, kunde de se att jag hade väldigt mycket ångest och var relativt sänkt, något som följt mig under en längre period. Men ångesten var nog det värsta efter utskrivningen. Att känna att en inte räcker till, att vara tvungen att ha hjälpmedel hemma för att klara av dagen. Jag hade både timstock och memo day planer samt en sigvardtavla. Mycket kognitivt stöd för att få dagarna till att fungera i bästa möjliga mån.

Vi kom fram till att jag inte skulle klara mig speciellt bra på egen hand utan ansökte om boendestöd för min del. Att få hjälp att klara av dagen så bra jag bara kunde på egen hand med hjälp av stöd. Men även barnen behövde få hjälp och stöd i det hela, jag ansökte nästan på en gång om att få kontaktpersoner till dem och att de skulle få många timmar, då jag inte hade den ork och kraft som krävdes för att klara av dem så bra som möjligt.

Det känns lite fel, att så här i efterhand skriva att det inte går att ta hand om sina barn på bästa möjliga sätt, men så var det. Jag hade varken ork eller kraft att ta hand om dem när sambon inte var hemma, jag visste varken ut eller in, eller hur jag skulle lyckas med allt det som skulle göras. Vi löste detta genom att när sambon jobbade sent, så fick en av hans föräldrar komma och hjälpa till här hemma. Det var allt för att laga mat, till att bara vara med barnen medan jag lagade maten. Ibland hade de med sig mat som de redan hade gjort. Detta är lyx, och det vet jag. Det är inte alla som har den turen att få den hjälp som behövs av de nära och kära. Min sida hade inte riktigt förstått hur illa det egentligen var med mig, och hur det kom sig att jag var så pass nedsatt som jag var. De kunde förstå att jag inte mådde bra, men inte hur pass det påverkade mig.

Att förklara för barnen var det svåra. Hur förklarar man för ett barn att en är sjuk, när det inte finns någonting att ta på? Det finns inget som tyder på att föräldern är sjuk förutom att tröttheten är mer påtaglig, tårar som kommer och går, och att närhet sökes mer. Men jag fick en bra idé. Under inläggningen ritade jag mycket, så pass att jag gjorde av med flera block under dessa fem veckor, men en gång var speciell. Jag trodde nämligen att jag ritade i 3D. Ni hör ju själva hur dumt det låter, men det var så det var. Sträcket på pappret såg ut att stå rakt ut, och jag kände på det flera gånger för att försäkra mig om att så inte var fallet. Men i mina ögon så såg det verkligen ut så. Och på så sätt, kunde jag också förklara för barnen hur pass sjuk jag var. För även barn i den åldern vet att det inte går att rita i 3D, inte 3D som går på bio.

Hemma 1

Men det var skönt att vara hemma, att få försöka komma igång med de vanliga rutinerna. Barnen hade sin skola, Love hade sitt jobb, och under tiden som de var borta hade jag boendestöd under dagtid. Fyra timmar i veckan var jag beviljad till att börja med, och då räckte det gott och väl. Vi planerade veckan, skrev upp vad som skulle göras och såg till att jag försökte följa schemat i största möjliga mån. Jag hade svårt att hålla koll på tiden, vad som skulle göras när, och hur det skulle göras. Luckorna på skåpen i köket tog vi bort och märkte upp så att jag enkelt skulle kunna se vad som skulle vara vad.

Dagarna var långa, men samtidigt så gick de fort, det var besök här och där, TIPS, boendestödjare, barnen som skulle hit och dit på olika möten och sommaren som kom närmare. Men sommaren gick bra. Ja trodde att det skulle bli ett problem med att vara så pass nära hela tiden, men på något sätt så klarade vi av det. Kanske hade boendestödjarna en del i det hela också, men självklart var Love till störst hjälp. Då jag inte orkade fick han ta över. Kanske gjorde han mer än vad han orkade, men jag är evigt tacksam för allt han gjorde

Födelsedagar kom och gick, de var väldigt ansträngande för mig. Att ha mycket folk i närheten, försöka komma i kontakt med alla, prata med alla och höra vad alla hade att säga. Jag kände mig helt enkelt som en dålig förälder och som en dålig människa. Att jag inte hade ork och kraft till sådant som människor i övrigt klarar av att göra. Det var nog det som slog ner mig mest, att inte ha ork och kraft att göra saker, orka vara den som jag en gång varit.

Vi skaffade en hund. Bara sådär. Lite oplanerat men ändå något som vi, läs jag, kände att jag behövde. Att få komma ut och gå, röra på mig, ha sällskap om dagarna och någonting att göra. Hon blev nog det bästa som hänt, även om hon kanske inte är den hund som är den allra snällaste av alla hundar. Hon har i skrivandestund fortfarande mycket valp i sig. Alla kanske inte tyckte att det var en bra idé, men alla jag mött inom vården har sagt att det var ett bra val att göra.

Jag började trotts allt gå ner igen. Medicinförändringar på tips gjordes, men ingenting hjälpte. Tillslut fick det bli ett besök på jouren. Där var inte inläggning något alternativ. Jag ville stanna hemma så länge som möjligt. Tills det inte fanns någonting annat att välja mellan. Men även där gjordes en medicinändring, fick insatt starkare preparat tillsammans med det jag redan hade. Det fungerade ett tag. Jag kände att jag började må bättre. De paranoida tankarna som jag hade haft började försvinna sakta men säkert för att sedan bli värre igen, självklart. Vad skulle det annars vara bra för. Det var bara till att boka tid på TIPS igen och träffa läkaren. Vi åkte hem där ifrån med en fundering kring om det kanske var bäst att läggas in igen, så att de kunde fixa med mediciner och så att jag fick ett bryt mitt i allt. För det är vad det blir, en brytpunkt mitt i allt det jobbiga. Jag har inga måsten som måste tas omhand om, och jag behöver inte tänka på det som är utanför. Det finns fördelar med att läggas in.

Barnen fick inte heller ha med sig kompisar hem. För detta var något jag inte orkade, och detta av flera skäl. Dels så var det inte alltid så städat hemma, och den största delen som var att jag inte orkade mer fler barn än de jag redan behövde ha koll på. Det räckte med tre, så det fick bli ett strängt nej. Under sommaren var det okej, de kunde vara ute och leka. Men det blev också en besvikelse hos barnen som syntes i deras ögon. Varför fick alla andra ta med sig barn hem, men inte de. Vad hade de gjort för fel? Men felet låg ju inte hos dem. Det var ju hos mig som felet låg, och det var inte det lättaste att förklara. Tror vi gick igenom det ett antal gånger, innan barnen faktiskt förstod att jag inte orkade. Men än idag kommer frågorna, och än idag får de inte ha med sig kompisar hem

 

Andra inläggningen

Symptom

Denna gång var det inte riktigt samma symptom som visade sig. Jag blev inte riktigt sjuk. Eller så var det vi som kunde uppmärksamma symptomen tidigare denna gång. Jag fick ångest, väldigt hög sådan, trots medicinändringarna som hade gjorts. Och jag började på något sätt känna att jag förlorade mig själv igen, inte på samma sätt som sist, inte i samma stora utsträckning, men tillräckligt för att jag skulle bli rädd för att det skulle kunna ske. Det är nästan rädslan som är det värsta i det hela, rädsla för att ännu en gång skulle gå så långt som sist. Men den här gången hade jag pappa med mig. Det var en dag. Jag stod verkligen inte ut med mig själv. Kunde inte komma på vad jag skulle göra, eller hur jag skulle göra något. Och jag ville inte vara den där jobbiga som ringer sin sambo mitt i allt det jobbiga, så jag ringde min fader och grät. Jag klarade inte av det längre. Någon var tuvunegn att komma hem och se till att allt gick som det skulle, med barn och allt, och tills love skulle komma hem ifrån jobbet. Vi hjälptes åt, skulle göra kycklinggryta, något som jag gjort en hundra gånger, men nu visste jag helt plötsligt inte hur det gick till och vad som skulle vara i. Jag var tvungen att få tydliga insruktioner på hur jag skulle göra.

Inläggning

När kvällen kom och Love hade kommit hem, åkte jag och pappa till jouren. Han fick följa med in till läkaren och berätta vad han hade sett samtidigt som jag fick ge min del av det hela, det jag hade märkt. Det blev en inläggning igen, en andra, jag bara hoppades att det skulle gå sabbare denna gång, att det inte skulle bli en massa problem.

Jag hamnade på en avdelning som var till för de lite äldre personerna, och som har mer långvariga psykoser. Där hamnade jag, måttligt road av att hamna just där. Visst personerna där, patienterna, var trevliga, men personalen kunde ta någonting hårt och stoppa upp någonstans. De visste inte vad medkänsla var, eller hur man kan behandla en människa som har det svårt på ett bra sätt. De verkade bara tjäna av sina timmar, för att sedan gå hem.

Inneliggandes

Sagt och gjort, så hamnade jag där i alla fall. I någon vecka. Jag i stort sätt tjatade mig till att hamna på den andra avdelningen, där jag kände läkare och personal. Jag tog upp det på varje morgonmöte, att det var någonting som jag verkligen önskade.

Jag fick byta avdelning, av vilken anledning ve jag inte, men så blev det i alla fall. Skönt. För det är så stor skillnad i personalgrupperna att man inte blir klok. Lika så, är patienterna lite lättare att dela rum med på M66 som den heter. På M68 blev jag bemött som den lilla tjejen som inte viste någonting, både av läkare, personal och patienter. Det är ingen rolig känsla. Medan man på M66 mer är lika mycket värd som alla andra, de lär sig att se på en på ett helt annat sätt.

Vi gjorde lite tillfälliga ändringar i medicineringen, jag fick träffa psykologen ett par gånger i veckan och jag fick även träffa läkarna ganska så ofta. Psykologen är verkligen ingenting att vara rädd för, tycker i alla fall jag. De ställer lite frågor, men det är hela tiden en själv som får komma på svaren, med lite hjälp ibland. Och om tårarna kommer, så är det inte något de inte sett förut. En är inte unik på det sättet. Alla bryter ihop, då och då.

Vad jag kände var viktigt, var att inte tappa kontakten med världen utanför sjukhuset, besöken var guld värda och att då och då få lite permission att ta sig utanför sjukhuset gjorde det värt att kämpa vidare. Så glöm inte det, att bara för att en är inlåst, betyder det inte att en inte behöver någon som bryr sig. Nu var jag aldrig inne under LPT, men för de som är det, så finns alltid möjligheten till att få en kontaktperson, stödperson, som kan finnas där för en. Men det verkar inte som att alla kommer ihåg att fråga om det, för de människor jag pratade med hade inte hört talas om det.

Utskrivning och hemma för andra gången

Det gick rätt fort för mig att bli bra denna gång. Tre veckor var jag inne på sjukan, och hade besök av barnen var och varannan dag. Tänker fortfarande på hur mycket Love måste ha fått kämpa under de veckor jag var borta, först fem veckor i maj-juni och så tre veckor nu, precis innan jul. Blev utskriven i december, så större delen av julfixandet hade fått gå åt sidan. Det fick helt enkelt bli en lugn jul, bara vi och barnen, utan några som helst tvång, och det var inge fel i det. Utan det var snarare väldigt skönt att faktiskt bara få vara, utan några som helst krav.

Vintern gick, och nyår kom. Kanske började jag redan då känna att det började gå nedför igen, men ville inte känna efter. Jag ville vara redo att börja jobba och vi hade möte kring detta. Försäkringskassan, jobbet, kontaktpersonen från TIPS och någon mer ifrån de andra avdelningarna på jobbet var där. Vi pratade mycket och länge om hur vi kunde lägga upp det hela, hur jag skulle kunna börja jobba igen och i vilken takt. Jag hade som önskemål att börja jobba 2,5 timmar två gånger i veckan, och försäkringskassan hade inga problem med det, utan att det var bra att jag kunde känna efter hur jag ville ha det, och att de kunde anpassa sig till det. Jobbet skulle kolla om det fanns någonting åt mig som jag kunde göra, som inte var allt för ansträngande, och som inte innebar att jag var tvungen att jobba skift. Lättare sagt än gjort inom vården, där det i stort sätt endast finns skiftarbete. Men med lite tur så skulle det gå att anpassa.

Kontaktpersoner

Nu hade även barnens kontaktpersoner kommit igång. Lukas och Louice träffade sina kontaktpersoner två till tre gånger i veckan, var av en gång var under helgen. Det var skönt med den avlastning som blev. Att kunna släppa lite grann under några få timmar och bara ha Lex hemma. Det låter egoistiskt, men det var behövligt för mig för att kunna orka. Och hade jag inte varit som jag är kanske jag inte hade tagit emot all den hjälp som jag ställdes för. Vi fick till och med familjebehandlare som kom igång under våren. Vi pratade, gick igenom vad vi kunde göra, drack kaffe med grädde i och planerade kring hur vi skulle kunna få det bättre kring barnen och som oss som familj.

Om jag skämdes, över att både ha kontaktpersoner till barnen, familjebehandlare samt boendestödjare, om det fick mig att känna mig som en mindre värd människa? Knappast. Snarare så växte jag av det, jag kände att jag kunde stå på mina egna ben i den mån jag kunde, och fick hjälp i resterande som jag inte klarade av. Hur bra och lyxigt som helst. Jag önskar verkligen att fler som behöver den hjälpen tar den. För det kan göra så mycket för en själv som människa. Det handlar inte om att bli nertryckt i skorna, utan snarare att komma upp ur det. Det har varit en räddning i flera lägen.

 

 

 

En sammanfattning av tiden som gått 2015

Första inläggningen 2015

Symptom, inläggning och inneliggandes

April och maj närmade sig, våren hade gått relativt bra och jag kände mig som att jag var på gång. Men så plötsligt kom det, den där glasartade blicken som kommer med ångesten, att inte kunna göra någonting, paranoid över allt som sker runt omkring, jag kommer inte ihåg så mycket över vad som hände i samband med att jag lades in, men jag vet att jag inte var allt för illa däran. Jag hörde inga röster, kände mig inte som att jag var i någon annans kropp, men jag hade så pass hög ångest att jag inte klarade av någonting alls. Jag var paralyserad av ångesten, spenderade tiden med att ligga i soffan och gjorde ingenting alls. Kunde inte ens titta på tv. Det var något som jag hade förlorat redan efter första inläggningen, att kunna titta på film och lyssna på ljudbok. Jag gick in i det för mycket, så dagarna gick sakta. Spela på datorn gick inte heller. Ljuset störde, allt störde, till och med musiken gick jag in i. Detta kanske mer har till den första inläggningen att göra, men jag tar det nu, då det kom tillbaka denna gång.

Jag blev i alla fall inlagd som önskat. Vi drog ner alla mina mediciner, allt, och skulle sätta in annat. Jag hade börjat på risperdal innan jag lades in, men tydligen hade jag fått så höga prolaktinvärden att det var farligt, så den sattes ut väldigt snabbt. Paroxetinet som är ett ssri sattes även det ut. Jag fick världens huvudvärk, kunde inte göra någonting på en vecka, jag låg bara i sängen med en våt handduk över pannan. Kunde knappt äta och psykologen såg jag inte mycket av. Jag hade varken ork eller kraft. Men tillslut satte vi in nya mediciner. Escitalopram och haldol skulle testas, tills läkaren kom på att dessa två inte var några bra att kombinera, så fick cicordinol istället som antipsykotisk. Saker och ting började vända, men hela den här omgången tog åtta veckor. De ville ha koll på mig, se att allt gick som det skulle och att jag mådde bättre. De sista två veckorna spenderade jag kvällar och helger och nätter hemma, och var endast på sjukan under dagtid. Vilket var väldigt skönt, då barnen inte tog samma skada av detta som innan. De fick se mig varje dag, och de fick se hur saker och ting gick framåt.

Tillslut fick jag i alla fall bli utskriven. Jag var stabil och medicinerna fungerade bra.

Kanske inte lika intressant

Att veta vad som hände mellan inläggningar, men som ni kanske märker redan nu så var det en till omgång på väg. Sommaren gick bra, vi var på kolmården med familjebehandlarna, grönalund bjussade stadsmissionen på och så lite bad där mitt i allt, trots vädret som var.

Min ork där emot, var inte den bästa, så när barnen sedan åkte till sin fader och jag var själv hemma, så spenderade jag dagarna med att sova några timmar. Det tog tid innan jag kom på att jag sov för att bli av med ångesten.

Inläggning igen

Det gick så pass långt med ångesten, att jag var tvungen att läggas in igen, jag blev paralyserad över ångesten som var totalt konstant. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, kanske hade det att göra med att skolorna kommit igång igen, att jag var själv hemma och tyckte att jag hade ansvar för allt. Kanske var det något helt annat som drog tag i det hela, men ångesten kom för att stanna.

Jag hade tät kontakt med läkaren på TIPS innan inläggningen, varannan vecka och lite till. Tillslu fick jag nog. Jag kände att jag var sjuk, jag grät, kunde inte göra någonting alls, Love fick ta allt, trots att jag var hemma om dagarna. Vi kom tillsammans med läkaren på TIPS att trots de medicin ändringar som gjorts så var det nog bäst med en inläggning där de kunde göra mer med medicinerna, de kunde lägga till mer, och hade bättre kunskap om hur medicinerna fungerar tillsammans.

Så nu står vi där igen, jag ligger inlagd, medicinerna minskades och andra sattes in, nu är väntan på att eventuellt få en medicin som de inte gärna ger ut. Kanske kommer jag få den, kanske inte. Det återstår att se. Men denna gång, är det endast dagarna jag spenderar på sjukan, kvällar och helgen spenderar jag hemma, på både gott och ont. Det finns fördelar med allt. Till fördelarna hör att barnen inte påverkas, till nackdelarna hör att jag är så passiv på kvällarna, och ångesten oftast ökar då, så jag sover större delen av kvällen så fort de gått in på sina rum.

3 reaktioner på ”Om mina inläggningar / Bara vara Jag

Några tankar? *nyfiken*

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s