Förälder/Syskon/Dotter med psykisk ohälsa / Bara vara Jag

Jag funderar mycket. Men det kanske hör till. Över hur andra ser mig.

Mina syskon, de är sex till antalet, vet jag faktiskt inte så mycket om hur de tänker. De stora, mellan 25-30år, en bror och en syster (helsyskon om det har något med saken att göra), har jag sporadisk kontakt med. Ibland är den bättre och ibland är den sämre. Syrran tycker att det är svårt med just psykisk ohälsa. Att det bara är att rycka upp sig, ta sig i kragen, göra saker även om allt går emot en. Hon vill inte veta speciellt mycket om det som händer omkring mig och verkar tycka att det är jobbigt att höra mig prata om de resurser jag har och hur jag mår. Så jag låter bli att tala om det. Lägger locket på och låter ett leende finnas på läpparna när vi träffas. Hon kan heller inte förstå att saker och ting blir för mycket för mig, när det är mycket folk, mycket liv, gå i affärer och så vidare.
Brorsan och jag pratar väl inte speciellt ofta, men när vi gör så är han en sådan som gärna lyssnar till hur jag faktiskt har det, och kan ta in det. Sedan behöver det inte vara mer med det, utan han finns där, om det skulle behövas någonting. Jag tror att han ibland glömmer bort hur jag har det, men det gör ingenting, jag kräver inte att alla skall ha stenkoll på mig och mitt mående, bara lite hänsyn till de gånger som jag inte mår på topp.

De små, mellan 10-16 har jag mindre kontakt med. Och de vet desto mindre om hur jag har haft det de senaste åren. De har dessutom haft en pappa som har varit väldigt dålig och där det inte är stabilt. Han hamnar på sjukan lite till och från. Så de har sitt eget och jag känner inget behov att lägga även mina saker på dem. Där emot, tror jag att de har en annan förståelse för att en kan må dåligt. Även de har åkt på sina svängar, har samtalskontakter och någon har även gått på ssri och sömntabletter. Förståelse finns, men det är i deras ålder svårt att ta hänsyn till den och förstå att det som inte är jobbigt för en själv, kanske är jobbigt för andra.

Mamma vet jag inte vad jag skall säga om. Kanske att hon har fått större förståelse för mig se senaste åren, med tanke på hur hon haft det och det hon gått igenom som anhörig. Men vi pratar inte mycket om det. Hon letar efter folk som kan tycka synd om henne. Och en skall gärna säga det rakt ut. Det kan inte jag göra. För mig är det förminskning. Jag kan se att hon har det jobbigt, och prata om det, men inte ur den vinkeln att det är synd om henne. Och det vill jag inte att hon skall göra om mig heller, för det hjälper ingen. Speciellt inte mig. Det är inte synd om mig, det som har hänt, har hänt, och det gäller att hitta lösningar och förändringar för att gå vidare. Jag tror att det är där de sitter fast. Lösningar är svåra, och speciellt att göra kopplingar mellan olika saker, som är självklara för andra. Som att alkohol och proppar, anfall, strokes, mediciner kanske inte hör ihop. Men jag säger inget, för jag hoppas att de själva har tänkt ut att det kanske finns en koppling där emellan. Är de sen inte villiga att göra den förändringen, ja, då är det inte mycket en annan kan göra.

Pappa har jag ganska så bra kontakt med, vi pratar från och till var och varannan dag, och allt han vill är att jag skall må bra. Klara så mycket som möjligt, gå framåt, och känna efter i kropp och skalle när det räcker. Ta en dag i taget, en sak i taget, inte hasta och utnyttja de resurser som jag har runt omkring mig. Det känns skönt, att det finns någon som faktiskt skulle släppa allt och komma om jag behövde det. Han har visat att han gör det, andra gången jag åkte in, hjälpte mig med barn och middag, fick mig att gå på, trots att jag inte visste vad jag skulle gör, hur jag skulle göra. Åkte från jobbet för min skull. Och var med mig på psykakuten tills jag fick ett rum, hjälpte mig förklara för läkarna hur jag var, mådde, kände, overkligheten mot verkligheten. Jag kan berätta för honom hur läget är, just nu, och han tar det där ifrån.

Mina barn, har tagit det så som barn gör, på olika sätt. De har varit utåtagerande, inåtagerande, känslosamma, avstängda, oroliga, överbeskyddande, tänkande, och på hur många fler sätt som det går. Olika stadier olika tillfällen. Olika åldrar, olika liv och personligheter. Men de har fått chansen att träffa både läkare och behandlare. Fått ställa frågor, lyssna, vara med i processen. Fått hjälp, kontaktpersoner, stöd från flera andra runt om. De börjar lugna sig nu, komma ner på en rak linje, se att saker stabiliserat sig, normaliserats på ett sätt som är normalt för oss. Yngsta är nog den där det märks mest just nu. Att det är pappa som gäller. Alltid. Annars kan livet gå i kras. Men även där börjar det lägga sig lite. Jämna ut sig.

Sambon vet allt, han finns där, ser hur jag mår och kan läsa av mig väldigt bra. Han pushar, säger åt mig att ta det lugnt, säger åt mig att göra saker när jag inte vet vad jag håller på med. Han finns där, i vått och torrt, även om han själv har fått ta en del stryk de senaste åren. Själv hamnat så lågt att han var sjukskriven i flera månader och nu går på ssri. Men det är en del av vårat liv. Det är så det är nu, och vi jobbar oss upp från det. En dag i taget. Anpassar vårat sätt att leva till hur vi mår och hur vi fungerar. Anpassar oss till den familj vi är, med de svårigheter och variationer som finns, och det är många.

Vissa har svårare att förstå en andra, att ta in det som sker och göra anpassningar utifrån det. Jag ber inte att någon skall veta exakt hur jag mår, känna sig tvungna att anpassa sina egna egenheter mot mina. För mig får folk vara som de är, med de svårigheter de har. Det är så vi är skapta och formade av livet. För alla blir påverkade av något, någon gång, positivt eller negativ. Vad vi gör av det är kanske det viktigaste.

För mig har mina år varit en resa. Som jag på något sätt inte skulle vilja vara utan. Även om jag på något sätt önskar att det inte hade skett, så ger det mig egenskaper som inte alla har. Att få se in i den världen som är så svår att beskriva med ord, den värden där det varierar så mycket från dag till dag och där så lite kan vända upp och ner på allt. Den ger mig också styrka. En kraft som säger att jag klarar det här. Jag är jag, och det finns ingen som kan ändra på det.

Några tankar? *nyfiken*

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s