Vad vet jag / Bara vara Jag

Sambon är superstressad. Över vad vet jag inte. Fick knappt komma i närheten av honom. Smäller i balkongdörren när han går ut. Går knappt att prata med honom. Eller snarare, jag vill inte prata med honom när han är sådär. Jag får bara arga blickar. Han påminner så mycket om de stora barnens pappa när han blir sådan. Och jag, jag blir rädd. Inte för att han skulle slå mig, eller att deras pappa gjorde det. Utan det är mer den där förnedringen som finns där i. Hur mycket som är mitt fel. Att barnen låter, att katterna går överallt, att hunden är här och var och skäller ibland, att golvet är smutsigt, att det ligger snus på nå dumt ställe, att mattan är korvig, att barnen pratar, att blommorna inte har fått vatten, att det står disk på vardagsrumsbordet, att jag finns till, att jag ställt till allt som är, att allt är mitt fel.

Egentligen så vet jag att det inte är så, egentligen. Men det är svårt när rädslan sitter så pass djupt som den gör. Det är svårt att komma bort från den. Och blicken säger så mycket.

Jag förstår att han tycker att det är jobbigt nu, när försäkringskassan inte vill ge honom pengar, trots läkarintyg. Han sitter och skriver in saker på Fk nu, och därför är han stressad. Vill få det rätt och korrekt. Inte bli störd. Allt jag ville fråga, var om han behövde hjälp med något. Men jag kom knappt så långt innan blicken kom. Den där blicken som berättar för mig hur värdelös jag är.

Några tankar? *nyfiken*

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s