Nya vägar / Bara vara Jag

Jag försöker hitta nya vägar att ta mig fram på. Nya sätt att se saker och ting, nya sätt att göra. Men det är inte alltid som det lyckas.

Jag tog mod till mig idag. Jag frågade min syster om hur hon hade reagerat om hon och hennes barn inte fått någonting i födelsedagspresent av vår mamma. Hon blev lite förvånad  över att vi inte hade fått någonting, men misstänkte att mamma inte har glömt bort det, hon brukar skicka ner saker med andra då det är ett par timmar emellan oss. Men det är just det där, att hon inte säger någonting om det.. Att ja.. Vi skall ta det för givet. Jag är inte ledsen för min skull, lika mycket som för dotras. jag vet iofs inte om hon tänker på det, men om hon skulle komma på det, att hennes mormor inte gett henne någonting, men där emot hennes kusiner.. Det räcker med att jag redan känner att jag kommer på sista plats, vill inte att det skall hända mina barn också. Jag vill att de skall vara lika mycket värda för min mor, som hennes andra barnbarn är.

Varför skall det vara så svårt med familj? Vilka räknas till familjen, och vilka gör det inte? Hur skall en avgöra, och hur skall en göra sig av med de som en inte känner tillför någonting positivt?
Det är rätt ofta jag känner som så, att jag kanske skulle må bättre om det var så att jag inte behövde ha med dem att göra. Om jag kunde dra en gräns mellan oss. Men samtidigt så skulle det skada mina barn. Att inte få umgås med personer som de bryr sig om. För oavsett vad jag känner, så går det inte att ta bort barnens känslor för dem.

Veckan börjar igen i morgon. Vet inte riktigt om jag är redo eller inte. Känns som att det är för mycket som är ogjort, bortglömt, trasigt.
Att jag är trasig, är en annan sak.

Jag grät mig till sömns igår. Men inte för någonting som hänt nyligen. Jag är strax över 30, min morfar dog för 20 år sedan och farmor för snart 4. Jag grät över dem. Jag saknar dem så otroligt mycket. De var de två personer som stått mig närmast. Med farmor  kunde jag prata om allt. Ingenting var pinsamt eller jobbigt. Jag kunde ringa och gråta i telefonen, eller skicka ett brev till henne om jag inte ville att hon skulle störas av farfar. Trots en hel del lyckliga minnen, så kommer tårarna varje gång jag kommer att tänka på henne. Och morfar. Fan! På ett sätt så vet jag att han varit med mig under hela min resa. Att han alltid funnits vid min sida, men jag saknar honom. Att mina barn inte fick lära känna honom, att jag inte fick känna honom i vuxen ålder. Visst, jag och mormor pratar om honom då och då, men det är inte samma sak.

Aja.. Tillbaka till verkligheten.

Några tankar? *nyfiken*

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s