Att bara lämna allt som varit bakom sig. Gå vidare, se framåt. Inte låta tankarna hamna på det som varit och aldrig kommer att bli igen.
Jag minns det som igår. Jag pratade med dig längs de långa promenaderna med hunden. Jag i en liten skitstad och du var långt där ifrån. Du fick mig att förstå vad som hände runt omkring mig. Att jag hade en man som misshandlade mig psykiskt. Du fick höra hans vredesutbrott för saker som inte var någonting att ens höja ett ögonbryn för. Men innan dess. I gymnasiet. Var du den som fick mitt liv att gå vidare. Att fortsätta gå framåt. Jag tror inte att du vet hur mycket du betydde för mig genom hela trean. Du fanns där. Du lyssnade. Visst var jag ”lite smått” kär i dig, men vilken tjej i klassen var inte det. Vi hade roligt, du och jag, och du tog mig för den jag var och dömde mig inte utifrån det jag gjorde. Du fanns alltid där, dag som natt. Och det fortsatte så. Vi pratade ofta när jag flyttat tillbaka hem. Du fanns med mig genom skilsmässan, in i nästa skede. Du tog bilen till mig, satt och höll mig och hunden sällskap, lyssnade, pratade, förstod. Jag är fortfarande ledsen över att jag inte kunde svara när du ringde, när du satt på bron, när du mådde skit. Men du hade gått vidare när jag sedan jag hört meddelandet snabbt ringde upp. Pratade med dig hela vägen hem. Höll dig sällskap.
Åren gick, men vi hängde kvar vid varandra. Vi kunde prata länge och väl om allt som hände, om saker vi inte pratade med någon annan om, om våra saker. Det som höll oss samman. Jag tvingar tårarna tillbaka när jag inser att vi inte har pratat sedan i mars. I alla fall säger Facebook det, och internet ljuger aldrig. Det har hänt så mycket för dig. Och jag önskar verkligen att jag bott närmare. Jag saknar dig. Du är en del av mig, och den delen faller isär.
Jag vet inte ens hur du mår efter allt som varit. Det ger mig en stor klump i magen. Måste ta paus från att skriva nu.
Två dagar har gått sedan detta börjades skriva. Jag fick iväg ett meddelade till dig om att jag saknar dig, att jag tänker på dig. Fick tillbaka samma ord och det värmer. Men du vet inte hur svårt det faktiskt var att skicka iväg dem. Knappt tio ord, som var så svåra att få ner i text, och rädslan för att du skulle ta det fel, att det inte betyder någonting längre. Dina ord värmde hela mig.
Jag tror inte att jag med ord kan beskriva vad du betyder för mig. Allt du har gjort, betytt, brytt dig. Det har ofta varit så att det hänt saker, och den första tanken som kommit efter är att detta måste jag berätta för x! Kanske inte alltid stora saker, eller ens saker som egentligen betyder någonting, men som ändå var roliga att få dela med till dig. När jag i mina ensamaste stunder, inte har vetat ut eller in, när ångesten har varit för mycket, när allt har känts som att det varit emot mig, då har du bara funnits ett samtal bort. Oavsett om du jobbat eller inte. Eller mitt i natten. Samtal, sms, msn, Messenger. Det har varit många bra stunder med dig där. Jag har aldrig behövt ljugaför dig, eller föreställa någonting jag inte är. Mina tankar får vandra fritt i tal, och du tar mig för den jag faktiskt är, den du lärt känna genom dessa år.
Jag vet inte hur många gånger du faktiskt har räddat mitt liv, bara genom att svara på ett samtal eller sms. Få iväg mina tankar från det dåliga, och vända det till ett bra samtal. Som sällan handlat om hur nere jag varit eller hur dåligt jag mått, utan det har handlat om allt och inget. Fått mina tankar att byta fokus.
Jag satt och bläddrade igenom dina bilder på Fb här om dagen. Tänkte på gamla tider. På allt som vi båda har varit med om, på var sitt håll. Vi har snackat oss igenom allt ifrån duschar, arbete, filmer, spelande, promenader, käk, och mycket mycket annat.
Jag längtar så efter att få höra av dig, och jag vet att jag kan ringa om jag vill prata med dig. Men samtidigt vill jag inte störa dig i det nya när borta. Jag vet inte ens om du blev tillsammans med tjejen eller inte, hur du faktiskt har det efter din moders död, och hur du tar allt som skett. Jag vet ingenting längre. Därför vill jag inte heller ringa bara för att. Förr hade jag koll på när du jobbade och när du vaknade, typ, men det var när vi pratade flera gånger om dagen. Jag vet inte hur många timmar vi har lagt ner i samtal via mobilen. Men det är bra många
Jag vet inte vart jag ville komma. Behövde bara få ur mig det. Du kommer aldrig få läsa detta. Förlåt
Som det känns 