Jävla Utsättningssymptom! / Bara vara Jag

Benen vet inte längre vad de vill, de vill vara överallt och ingen stans. Hela jag är ett vrak känns det som. Ingen härlig känsla. Det är nu som jag vill kunna sysselsätta mig med allt möjligt, nu när jag känner att jag inte orkar/kan göra någonting..

De mediciner som skulle trappas ut fungerar, men stesoliden tar jag vid nödfall nu när ångesten är högre och rastlösheten finns där. Kommer att ligga kvar på 50mg Lyrica, tills jag känner att kroppen klarar av det. Eller tills mitt psyke orkar vara utan det. Tradolanet har inte varit något problem. Tror jag. Eller det är väl självklart att det också har sin del i det hela.

Det är värst på kvällarna, när kroppen gör sig ordentligt påmind, om att den inte vill ligga still, inte vill sova inte kan sova, kan inte göra någonting alls. Jag fick ta en imovane sent i natt, för jag kunde verkligen inte sova. Och det tog väldigt lång tid innan jag faktiskt kunde somna, trots det.

Nä.. bara väntar på att detta skall gå över. Tills jag blir någorlunda stabil igen. I morgon skall det pluggas ordentligt, och jag hoppas att kroppen kommer att klara det! Och till logopeden. Se om jag är i så pass bra skick att jag klarar av att åka med sonen dit eller inte..

Lite ifrån mig och mina utsättningssymptom

Fibron har mig i sitt grepp / Bara vara Jag

Stress, och ont i kroppen. I morse kom jag knappt ur sängen. Vet inte vad det är med mig. Eller jo, det är fibron. Antagligen så känner den av vädret, vilket har märkts tydligt dessa dagar, då regnet står som spön i backen vissa sekunder, och andra så är det bara mulet och grått. Smärta på sidan av benen, stelhet som inte vill ge med sig. Jag går som en 90åring (för att generalisera), och blir lätt som en plätt omgådd av de flesta.

Smärtan i går inte bort, vad jag än gör, så är den kvar. Funderar på att lägga mig i ett varmt bad, men tror inte att jag kommer att komma så pass långt. Har en hel del att göra när det kommer till pluggandet.

Exet strular som vanligt. Sonen som skulle ner till helgen, får inte åka förens på söndag. Men då blir han kvar hela veckan, vilket alltid är något. Vi som verkligen skulle behöva en barnledig helg.. För att vila upp oss och för att bara vara vi. Sådant som inte sker allt för ofta.

Samtidigt så känns det som att allt som sker är mitt fel. Att dessa ändringar kommer, har bara med mig att göra, det är mitt fel, att allt är som det är. Det är mina barn. Mitt ex. Mitt förra liv. Mina problem. Är det konstigt att det känns jobbigt ibland?

Jag börjar komma i en sömnperiod igen. Somnade när jag lade sonen igår, sambon väckte mig när han kom hem. Sedan somnade jag i soffan.. På en gång. Tror inte ens att jag han säga något till sambon innan det var kört. Trevlig jag är va? Och jag hade inte ens gjort något speciellt. Inga mediciner tagna eller något. Sedan sov jag till 2 i soffan. Lika så sambon upptäckte jag.. Kom då på att jag glömt ta Lyrica.. Så det var bara till att göra det, om jag inte ville ha känslan av att ha glömt den.. Kunde inte vakna i morse heller. Klockan ringde, men inte hjälpte det.. Sambon försökte få upp mig, men det gick inte det heller. Tills det var dags att gå.. låg i sängen så länge jag kunde..

Hoppas att det slutar snart, för jag vill inte vara en sådan som sover bort all tid.. Jag vill inte vara tråkig, jag vill känna att jag orkar med.. Att jag i alla fall kan vara lite social.. Ha kraft och ork..

Mitt emellan / Bara vara Jag

Fick tid fort som fan, när jag ringde till psykologen på VC i måndags. På fredag skall jag komma dit. Hon tyckte inte att det var bra att jag inte haft någon kontakt med psyk under sommaren.. Så jag hoppas att jag kan få ur mig lite av allt det som har hänt. Det behövs, mer än väl.

Lyrican fungerar inte längre som den gjorde i början, vilket är väntat. Men det märks väldigt tydligt. Sömnen börjar åter igen bli ett problem. Kan ligga halva nätterna och inte tänka på något speciellt, men ändå inte somna.
Ångesten kommer krypande mer och mer och har ökat i styrka under sommaren. Något jag inte riktigt klarar av. Inte undra på att jag håller mig inne större delen av dagarna. För det mesta går jag bara ut för att hämta och lämna sonen på dagis. Det är sällan som det blir något mer än så.

Smärtan är också värre än vanligt. Vet inte om den kanske ökade efter det att foten skadades, men det känns nästan så. Tramadol hjälper fortfarande, som tur är, och får bort en del av det värsta. Dock är det hela tiden underliggande, men inte lika markan.

Skulle ha träffat läkaren på danderyd förra veckan, men hon blev sjuk, skall inte dit förens nästa vecka, på torsdag eller något sådant. Kändes inte bra alls. Men det är så det är. Psyk har jag inte hört ett ord ifrån, så jag undrar vad som kommer att hända där.. Fan vad jag hatar att inte komma någon vart, eller att inte bli tagen på allvar. “Nu har vi gjort ett test, träffats två gånger, och du får vänta två månader innan du får träffa nästa, minst. Varför skulle du behöva träffa någon där emellan, det är ju sommar och alla är lyckliga?!?” Inte för att det sades så, men ja det var så det kändes.

Läkaren på vårdcentralen tycker inte heller att allt går bra till. Eller rätt till för den delen.. Hon vill att jag skall komma in i svängarna där ordentligt, så att jag slipper gå på mediciner som inte är bra för mig. Stesolid bland annat. Det är verkligen ett helvete att ringa och be om en förnyning av receptet.. För jag vet att det är en medicin, som hon egentligen inte “skall” skriva ut, och som egentligen inte är “bra” även om den fungerar. För det gör den. Nu fick jag 25 tabletter av den svagare styrkan.. Hm.. Men fick även Lergigan i mindre dos (så att jag inte däckar så fort jag tar det), så jag hoppas att lergiganen gör det den skall. Än så länge så verkar det fungera. Den tar bort de högsta topparna, men basen är ändå där, ungefär 25% kanske den får bort.. Om jag har tur..

Medicin, medicin, mediciner.. Sorry

Dock har jag inte någon att prata mediciner med, då sambon inte har något som helst intresse för det. Så där finns ingen mening att öppna käften.. Eller få ur sig sådana här saker, om hur jobbigt det faktiskt är att vara sjuk och det som hör där till, dvs medicinering som blir en väldigt stor del av det hela. Speciellt när det är olika läkare som sitter på grundreceptet..

Nä.. Skall plugga..

Där är det just nu, väldigt mycket att göra.. Så skall inte sitta här någe mer.

Lergigan och Lyrica / Bara vara Jag

Fungerar inge bra ihop har jag märkt..

Lyrica äter jag nu varje dag, enligt min ordination, och lergigan har jag endast som “extra” när det behövs, också det enligt ordination, även om det är mer sällan (snarare nästan aldrig nu mer) som jag tar dem. De fungerar inge bra ihop.. Somnar, blir väck och går inte att få mig att vakna heller..

Har läst, men inte hittat något om att de skulle gå emot varandra så, eller snarare öka varandras “bieffekter”.. Skumt det där.. För jag deckar på bussen, när jag kommer hem, efter maten, efter att ha blivit väckt ett antal gånger i soffan för chipspauser, när jag lägger dotra och sedan så sover jag hela natten.

Då är jag ingen bra mamma.. Men då vet jag det, gjorde den missen i förrgår.. Den lär inte göras igen kan jag lova. Hade världens ångest på badstranden, där av anledningen till att jag behövde ta dem..

Massor med folk, människor vart jag än tittade, röster här och där och plask.. Det var inget bra ställe för mig, men tyvärr kommer jag inte kunna undvika det denna vecka, inte idag heller tror jag. Känns som att stranden står på menyn idag..  I alla fall om barnen får bestämma.

Men jag mår inte bra där.. Speciellt som en skall visa sig halvnaken inför en hel bunt med människor, jag drog på mig klänningen igen, och ja. Nä. För mycket, för snart och i för stor mängd.

Behöver jag säga att jag inte badade?

Medicinlista / Bara vara Jag

En lista, sa jag att jag skulle skriva, för er som kanske är nyfiken på vad jag äter och för vad. Om det nu skulle vara till någon hjälp att förstå mig. Lika så, så kommer de mediciner jag har ätit att komma med på listan, och mina erfarenheter av dem.  De som jag fortfarande äter, kommer att få en * efter sig, endast för markering

  • Lergigan *
    Var en av de första mediciner som jag fick för ett år sedan. Mot ångest och lindrig oro. Den äter jag inte speciellt ofta längre, men förut så åt jag den varje dag, och det upp till min max dos.
    Men den skall väl även fungera som lugnande för överaktiva barn om jag har läst bipacksedeln rätt. Det är en rätt så “dyr” medicin om en inte får den större förpackningen och att det går på högkostnadsskyddet.
    Dessa får mig att koppla ner lite, då oron är på en ganska så måttlig nivå, om jag tar dem i rätt stund.

  • Citolapram
    Första SSRI-preparatet jag fick pröva. Inge bättre blev det för det. Jag åt dessa i tre månader ungefär, och fick ingen som helst effekt av dem. I början gick jag ner mig, mer än vanligt, samtidigt som jag fick bortdomnadskänslor av dem. Men annars så hände inte så mycket mer. När väl de första veckorna hade gått, så var jag tillbaka till mitt vanliga jag.
    Kommer inte ihåg vad de kostade, men tror inte att de var allt för farligt dyra?

  • Xanor
    Ångestdämpande benzo. Fick jag utskrivet tillsammans med Lergigan, att ta när inte den fungerade, och då ångesten var som värst. Alltså, en medicin att ta endast vid behov. Den fungerade, men internetpsykiatrin tyckte att det var bättre att jag fick en medicin som var med långtidsverkande. Jag gick på en väldigt låg dos här, 0,25-0,50 två gånger om dagen, om jag inte minns fel. Vilket inte alls visade sig vara allt för högt. Och den fick mig att komma ner ordentligt när de svåra anfallen var nära.

  • Venlafaxin
    SNRI-preparat som jag testade i en vecka. Andra dagen kom illamåendet, och sedan var det kört. Jag jobbade och så som jag skulle, men höll på att gå under av ångest, illamående och nedsjunkenhet.
    Detta resulterade i att jag fick en enorm panikattack, och trotts att jag visste vad det var jag fick, så var jag tvungen att ringa till vårdguiden. Huvudvärken sprängde och jag kunde inte vara still.
    Jag fick “order” om att sluta, efter att tillslut kommit fram till min ordinarie läkare. Jag tålde tydligen inte just det preparatet.
    Avtändning kom, eller snarare utsättningssymtom. Självklart sammanföll det tillsammans med vår flytt i höstas/vintras, och jag kunde inte göra någonting alls. Jag bröt ihop stup i kvarten, kände att jag låg på botten, illamående som bara den. För illamåendet fick jag några tabletter, och även stolpiller.. Tror att de kanske hjälpte, men det satt i bra många dagar.

  • Sertralin
    Började på detta ganska så snart efter venlafaxinets avbrott. Ungefär samma som Sertralin, ett SSRI-preparat. Och det har jag gått på tills alldeles nyligen. Precis som med Sertralinet så kom jag ner mig i början, men sedan hamnade jag på det vanliga. Kom aldrig upp i maxdosen på det, då det tycktes onödigt. När det ändå inte hade någon verkan. Åt det i ungefär ett halvår. Skulle trappa ner det, men tog det för fort. Jag låg på 100mg/dag, och skulle gå till 50mg. Efter tre dagar hade jag ett sammanbrott. Mailade till smärtrehab som jag då gick hos, men fick inget svar förens efter 4 dagar. Då hade mitt nedåtgående gått över, och jag var tillbaka på det “normala” Men skulle ändå gå upp till 75mg.
    Sedan tog det ett tag. Jag skulle avsluta rehab och se till att allt sådant kom igång. Men när det väl var dags, så avslutade jag det ganska så snabbt, utan några större problem.

  • Stesolid *
    Detta blev bytet ifrån Xanor. Kände ingen större skillnad emellan de två, men de fungerar. Från början var jag tvungen att ta två 5mg om dagen mer eller mindre. Men sedan jämnades det ut.

    Idag har jag det som behovsmedicin, vilket fungerar mycket bättre än tidigare, om jag kommer ihåg att ta det när jag behöver. Det är oftast i de stunder, som en glömmer bort att en faktiskt har hjälp i det.

    Jag tar det för social fobi, ångestattacker, panikattacker (om det är någon skillnad), när ångesten helt enkelt blir för hög.

  • Lyrica *
    Trappade upp Lyrica ganska så snabbt, med samtal  med läkaren (psykiatriker) på danderyd. Detta för att jag så snart som möjligt skulle få hjälp med både min ångest och min smärta. Upptrappningen var inga problem egentligen, allt jag hade, var en dag då jag endast satt och grät och sambon var tvungen att komma hem ifrån jobbet. Jag kunde nämligen inte ha hand om barnen.
    Egentligen är lyrica emot epelepsi, men har visat sig ha god effekt på smärta och generaliserad ångest. Vilket jag tycker att jag märker. Även om den fortfarande finns där, så yttrar det sig inte riktigt på samma sätt. Den är i bakgrunden.
    Jag äter 300mg/Dag uppdelat på morgon och kväll. Och det är inte maxdos. Och jag tycker att det fungerar, i alla fall tills något annat kommer fram om mig, om det märks att jag har några andra diagnoser än det som är.

  • Sifrol *
    Är för mina myrkrypningar om natten, men även om dagen. Det är en parkinsson medicin egentligen, men som även ges för myrkrypningar och restless legs. Äter en liten dos på 0.18mg varje kväll, och det fungerar väl sådär. Det märks när jag inte har tagit, då är benen som spratteldockor om dagarna, och jag vet inte vad jag skall göra av dem.

  • Tramadol *
    Äts för smärtan av fibromyalgin. Har varit uppe på maxdosen där, på 400mg/dag ibland. Men samtidigt som jag trappade ner Sertralinet så trappade jag även ner den. Just för att bli så tablettfri som möjligt. Det sägs vara jobbigt att bli av med tramadol, men jag tyckte inte att jag hade några problem med det. Kanske var det för att vi tidigare hade satt mig på “en stadig dos” med 100mg tramadol retard depot morgon och kväll. Så det hade redan skett en nedtrappning innan. Så jag tog bort ungefär 50 mg varannan dag, kanske lite mer sällan.

  • Citodon
    En smärtmedicin tillsammans med paracetamol, som jag också var uppe i maxdos vissa dagar. Jag hade både tramadol och citodon samtidigt, men var noga med att inte kombinera de båda, eller ta dem så att de skulle påverka de båda. Att ta för mycket mediciner, snarare blanda, sådana som inte går ihop med varandra, är dumt, då väldigt många komplikationer skulle ske.
    Denna var inge svår att bli av med, då jag inte tog den varje dag, och tog den mer och mer sällan, ju mer jag kunde handskas med min egen smärta.

  • Popavan *
    Mot sömnsvårigheter, 50mg om kvällen de dagar då jag inte kan somna in. Har väldigt svårt att sova, och det blev oftast varje kväll en period, men nu mer och mer sällan tack vare Lyrican.
    Känner mig oftast mer utvilad efter att ha tagit det om kvällen

  • Imovane *
    Tas endast vid behov 2,5-5mg. Och det är väldigt sällan som de faktiskt används. Känns dumt att ta något bara för att, då jag nu oftast somnar. Använde 30tabletter på fyra månader ungefär. Om inte mer. Så det är inte ofta det händer. Oftast så ligger jag vaken hela natten istället, för att gå upp. Då är en dum som inte orkar gå upp och ta en tablett, istället för att vara helt slut dagen efter.-

Så, det var väl lite om de mediciner jag äter. Desto längre tiden går, desto mindre tabletter äter jag. Lyrican verkar fungera, i alla fall bättre än de andra jag har testat tidigare, och jag behöver inte ta Stesolid och Lergigan lika ofta. Inte heller sömntabletterna behövs på samma sätt. Vilket känns väldigt skönt.

Skönt att inte äta allt för många mediciner när en kommer till psyk. För jag vill ha hjälp med det jag faktiskt behöver, inte att sluta med mina mediciner. De jag har, äter jag av en anledning, inte för att jag “vill”..