Gör SL rätt i att inte låta barn åka med? / Läbbiga Jag

Igår när jag skulle åka med bussen, står det två killar som också skall åka med. Väl på bussen, visar det sig, att den ena har glömt busskortet hemma, eller någon annan stans. Och hans mobil var trasig, så han hade ingen möjlighet att skicka en smsbiljett. Jag hade redan gått på bussen och satt ganska så långt bak. Bussföraren var helt inne på att de inte skulle få åka med, har man inte giltigt biljett, så får en inte åka med!

Nu var detta mitt på dagen, och vad jag vet, så skulle de bara åka två stationer, om det inte var så att de även skulle åka vidare. Men tänk om detta barn var ute på kvällen, och enda sättet att ta sig hem, var via bussen. Mobilen är trasig, och det finns ingen möjlighet att ringa. Skall detta barn inte få åka med?

Har SL större rätt att neka än vad SJ har? Det handlar båda två om barn, och kommer det en kontrollant så gör det, jag tror inte att barnens föräldrar skulle bli sura eller arga, utan glada, även om deras barn kommer hem med en böteslapp. Barn, som dessutom inte ens betalar fullt pris, och som åker gratis på helgerna med en vuxen..

Jag ser inte hur en själv kan låta sig själv säga nej till ett barn som vill åka med, och som inte har någon möjlighet att visa upp en biljett. Speciellt som det inte heller nu går att betala kontant, och automaterna som står på VISSA hållplatser inte tar kontanter, så är det ännu svårare att ta sig hem, även om pengar finns.

Självklart menar jag inte att alla skall planka sig på bussarna (även om jag tycker att priset för att åka kommunalt är skyhögt!!! och att det egentligen inte borde kosta så pass mycket som det gör, speciellt inte för barn), men att när det kommer en sådan situation, där det står ett barn utan någon vuxen och med andra svårigheter med att ta sig hem, skall det bara vara till att neka hen till att åka med?

Tänk om det hade varit kväll, och ett barn hade en önskan om att få åka med i bussen, och busskortet slutat gälla dagen innan, eller att det är ett kort som inte gäller på kvällen, Någonting hade hänt, så hen var tvungen att vara kvar längre där hen var. Skall detta barn nekas att få följa med? Nu skiter jag i hur många hållplatser det handlar om, för det hör inte hit. Jag tänker på allt som kan hända om jag låter detta barn GÅ hem. Det kanske handlar om allt ifrån 1km till 5km. Jag vet inte hur långt bussarnas sträckor brukar vara, men vissa är längre och andra kortare. Barnet kan gå vilse, ramla och slå sig ordentligt, olyckor kan hända, och till och med våldtäkter. Jag skulle inte vilja ha det på mitt samvete, att bara för att jag inte släppte på detta barn på bussen, så råkade hen ut för någonting.

Nu är inte jag bussförare, eller någonting ditåt.. Men jag funderar på hur det tänks..

Lyxproblemen fortsätter–Mer om barnfrihet / Bara vara Jag

Det där med barnfrihet har jag fastnat på idag. Har tänkt på det sedan jag skrev förra inlägget.

Hur hemskt det än må vara, så är det faktiskt så att när en har uppdelad hand om barnen, så blir det lätt att en ställer in sig på sina lediga dagar. Det planeras, eller så tar en bara dagen som den kommer. Kanske planeras det att nästa gång som barnfriheten kommer, så skall det ske en resa. Även om en inte bokar, så har en tankarna där, eller kanske en barnfri middag, med kära vänner, med dricka och tillbehör. Så körs det i botten. Exet kan av någon anledning inte ha hand om barnen, då går planerna i stöpet ganska så snart.

Vad jag inte kan förstå, är hur en kan vänja sig så snart. Som jag sa tidigare, så är alltid saknaden av barnen där, men att få vara själv är ändå något som behövs, en uppvilning inför vad som komma skall. För att kunna vara en bättre förälder när barnen kommer tillbaka. Men jag tänker fortfarande tillbaka på hur det var, när jag bodde ihop med exet, och barnen alltid var med i bilden. Att då vara utan barnen i flera dagar, var något som var hemskt på ett annat plan än nu. Nu kan jag njuta över att inte behöva ha kontrollen på samma sätt, för jag vet att de har det bra där nere. Jag behöver inte komma ihåg att passa tider, stressa mig igenom skolan, bara för att sonen skall hämtas på dagis, inte känna att jag inte kan åka någonstans, då jag egentligen skall vara hemma och plugga för att sonen är på dagis. Eller att jag måste göra saker för att baren skall ha det bra. Men när  barnen väl är här, då är det där inget problem. Det är rutiner.

Efter det att jag och exet hade flyttat isär, hade jag barnen på heltid, allt utom varannan helg (om det ens det), och vi bodde i en stuga på 26kvadrat. Inte mycket att hurra för. Men vi hade allt vi behövde. Då var det tungt, barnen gick mig faktiskt på nerverna, och jag mådde verkligen som skit. Jag hade inget annat liv, det var bara barnen som gällde, och kanske skolan. Det jag hann med. 

Men annars så var det inte så mycket mer. De gånger som barnen åkte iväg till sin fader då, var hårda, samtidigt som det var väldigt skönt. Jag kunde träffa min nuvarande sambo på helgerna, utan att barnen var med. Kunde träffa andra vänner och kunde bara vara jag. Men ändå så var där hela tiden en oro inför vad som kunde hända. Det är mycket som kan hända skall jag säga, och tillslut så slutade det med att barnen bodde hos sin fader på heltid och jag hade dem på helgerna. Ungefär i samma sväng som jag flyttade in till sambon och till en riktig lägenhet. Då var det skillnad, då var saknaden något enormt, att bara få träffa sina barn två gånger i månaden, det var tufft. Och jag förstår verkligen exet, det gör jag. Jag vet hur det är.

Dock så var det också en frihet i det hela. Jag hade dagarna för mig själv, kunde göra vad jag ville när jag inte jobbade eller pluggade. Jag behövde inte ansvara för någon annan än mig själv.

För mig gick barnfriheten bra, jag satt inte bara och väntade på att de skulle komma, utan jag njöt över att jag inte hade dem. Antagligen för att det var jag som hade haft hand om barnen hela tiden sedan de kom, och inte hade haft många nätter eller dagar ifrån dem. Exet hade inte gjort mycket för att jag skulle kunna resa utan barn, utan så fort något sådant skulle göras, så skulle barnen komma med mig, så att han fick vara själv. Ungefär så fungerade förra förhållandet.

Så där av tror jag, att det för mig blev en frihet som jag aldrig känt att jag haft. Exet hade det, han kunde i stort sätt göra de han ville, men inte jag, jag fick göra allt med barnen. Skulle jag åka upp en dag till sthlm, så fick barnen följa med. Spelade ingen roll vilka jag skulle träffa eller vad jag skulle göra, de skulle med. Det skulle mycket till innan jag kunde göra något själv. Kunde inte ens åka till V-ås för att handla utan att de skulle med. Själv skulle han göra allt själv.

Så det var en frihet som jag inte hade haft på 4-5år. något som alltid hade varit emot mig. Nu kunde jag gå och handla själv, jag kunde handla kläder utan att någon skrek i vagnen, och jag kunde gå och ta en fika utan att behöva tänka på att barnen var med.

Sedan landade även jag i det där, och saknaden blev större. Men ändå så kan jag inte säga att jag inte står ut med att barnen inte är här. Och jag VILL att båda barnen skall leva och bo här, för jag tror att de kan få det väldigt mycket bättre. Sonen bor här redan, men jag tror att dotra min skulle kunna komma upp sig mycket mer, och även få mer hjälp. för där nere, tas det inte riktigt på allvar..

 

 

 

Barnfrihet =lyxproblem / Bara vara Jag

Nu är det snart dags att gå. Kom inte riktigt upp när jag skulle i morse, men skickade ändå in något som kanske kan bli godkänt, efter lite omarbetning. Hamnar jag på ett E så är jag helt klart nöjd. Speciellt som detta inte är något som jag är bra på, och som jag inte förstår för fem öre.

Ringde precis till barnen. Nu är båda två där, och sonen skall stanna till på söndag. Vi behöver vår barnfrihet. Det är något som känns hemskt att säga, speciellt då man vet att en egentligen skall vara med sina barn 100%. Och inte vara barnfri mer än de de gånger som en har barnvakt. Men när en vänjer sig vid att vara barnfri varannan helg, eller vad det nu kan vara. Så anpassar en livet ut efter det. Så på samma gång som det är skönt, så saknar man de något ofantligt.

Men när dessa helger missas, så märks det på sambon, speciellt, att han inte är van vid detta. Eller så är det mer inställsamheten på att det skall komma en ledighet, som gör att reaktionen blir som den blir. Även jag tappar lite tålamod efter att det har gått tre veckor, och ingen barnfrihet har synts till. Lyxproblem, och problem som inte finns när en har barnen hela tiden. Men nu är det ett problem.

Nu är vi i alla fall barnfria ända till på söndag, vilket är väldigt skönt. Men trots det, så måste jag upp tidigt på mornarna. Igår kunde vi båda dock sova. Sambon hade tagit ledigt för att kunna vila upp sig. Något som verkligen märktes behövdes. Men nu är det jobb igen. Antar att han även skall jobba på söndag, så veckan går fort för honom.

Kanske blir det middag här ikväll, det återstår att se. Skickade mess till bror min, se om han och flickvännen kommer, lika så till systeryster.. Se vad vi hittar på. Spela lite kanske.. Eller bara sitta och snacka. Det löser sig. Måste städa bara, innan de kommer. För så som det ser ut nu, kan det inte se ut sedan.

Dags att göra sig i ordning. Skiter i allt som har med smink att göra, orkar ändå inte med något sådant..