Jag är rätt bruten / Bara vara Jag

Varför känns det som att jag river mer än vad jag kan hålla uppe? Jag sätter fast en sten, men två på ett annat ställe, rasar. Trot att fogarna sitter som de skall, så är det någon som går och har sönder dem med mejsel. Jag blir aldrig klar. Jag kommer aldrig framåt. Snarare bakåt. Jag kan inte, jag orkar inte, och jag vet heller inte vad mer jag kan göra, för att på något sätt lyckas hålla mig flytande. Hålla mig uppe för det som kommer. Va faN!!!

Barnen håller sig undan. De tittar inte ens på mig, smyger sig till toaletten för att inte behöva se mig. Och jag är livrädd. För i morgon. För hur mötet med skolan skall gå och vad Exet kommer att säga. Va fan!!! Börjar nästan gråta så fort jag tänker på det. Att sitta där. Och veta att allt i grund och botten mest är skit. Med allt. Mina händer vittnar om det. Alla märken. Har börjat hamna mer och mer i de där tankarna på att det kanske skulle vara bättre om jag inte fanns. Att det skulle vara så mycket enklare för alla andra. De som inte behöver stå ut med mig, då. Men  jag kommer inte göra något. Det finns inte med på kartan. Men jag måste hitta något som kan bedöva mig mer. Få ner mina känslor, få ner tankarna till en behaglig nivå. För nu spinner de. Konstant. Och de får aldrig vila, för jag vet inte hur jag skall få dem till att göra det med allt som är. 

Jag är bara så färdig.
Och livrädd
Och rädd för att göra fel
Misstagen som bara kan finnas där
De jag inte kan göra någonting åt
Känslan av att allt rinner mig genom fingrarna
Att jag gör allt sämre.

Är bara så trött / Bara vara Jag

Allt går i ett. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg heller. Det är så många saker som måste försökas fixas till. Lärare som skall meddelas om barnens försenade/oinlämnade uppgifter, människor jag skall ta kontakt med, på grund av att jag i nuläget inte klarar av att arbetsträna. För att jag sjunkit så lågt igen, att jag inte riktigt själv vet vart jag har tagit vägen. Eller jo, jag vet vart jag är, och vart jag är på väg. Men vägen dit, är fan inte lätt!!

Jag förstår inte hur tiden har gått så fort som den har gjort. Att detta år snart redan är slut. Hur hände det? Jag vill inte ha jul, eller nyår. Jag orkar inte. Va FAN. Ångesten har redan börjat, och den blir värre och värre. Sakta men säkert byggs den upp, för att sedan hamna någon stans utom kontroll. Och det krävs bara småsaker. Sådant som inte kan hanteras nu. Som jag inte vet hur jag skall hantera. 

Jag är bara trött. Just nu. Jag vill sova. Kan inte somna på kvällen, och det märks nu. 

Av någon anledning / Bara vara Jag

Av någon anledning, kommer jag alltid tillbaka hit. Det är min trygga plats, min ventil ut. Där jag faktiskt känner att jag blir av med det jag behöver, och förmedlar det jag kan.

Det är rätt surt nu. Och kanske inte bara så lite.

Självskadandet har ökat markant sedan helgen, både knogar, handrygg och pannan har sår på sig. Det har varit så jäkla mycket skit, och jag vänder allt emot mig. Jag vet att jag gör det. Och från att ha haft en bättre period, så kan jag nu se hur det går nedför. Hur långt ner jag åter igen hamnat.

Det är aldrig lugnt här. Det är alltid något, och jag tror inte att någon förstår hur mycket det tär på mig. Sambon är hemma idag, men yngsta. Han mår skit han med, men mest på grund av det som händer med honom på grund av allt utanför. Jag får honom att må dåligt, med mitt skadande. Med hur jag mår. Men sen är det inte bara jag. Det har hänt lite där med.

Jag har så många tankar nu. Jag har verkligen hållit på att gå sönder. Bli till en blöt pöl på golvet. Det hade inte varit omöjligt. Inte alls.

Men till saken hör. Att minstingen helt har slutat höra mig. Han ignorerar mig, vill inte att jag skall lägga, vill inte att jag skall göra, vill bara att pappa. Och det har blivit värre. Jag vet att det är mitt fel, att vår kontakt blivit som den blivit. Då jag var ”borta” två år av hans då fyra när jag skrevs ut sist. Jag har inte många minnen där ifrån. Det var sambon som gjorde nästan allt med honom. Det var han som fick ta hand om alla barnen, de långa perioder jag var inskriven, och lika så tiderna emellan, innan jag var stabil. Men det sitter kvar. Jag har gjort så att han inte vill ha med mig att göra. Pappa är tryggheten. Men när en inte ens får ett Hejdå, eller Hej, inget god natt, inga kramar. Ignoration av det jag säger, och pappa vet allt bäst.

Dotra, hatar mig, för att jag lägger mig i skolarbetet, för att jag har kontakt med lärarna och skolans personal. Att jag försöker för hennes skull, att få henne till att åt minstonde få ett E i kärnämnen.

Och så Exet. Han drar i barnen igen. Ni som varit med ett tag, kanske minns att det inte är första gången. Men denna gång har det gått längst. Det började i februari, och har ännu inte hänt något mer än lite samtal med ombud, med svar. Typ så. Han säger att vi ligger i tvist, men det är mer än vad jag vet ( om det inte kommer in ett brev i brevlådan vilken dag som helst).

Och alla möten. kring barn och kring mig. Alla dagar i veckan.

Blir arg / Bara vara Jag

Det blev bråk på morgonen här. Sambon blev arg på sonen som inte sköter om sin kanin som han skall. Jag förstår sambon, men sonen blev knäckt och sambon hade inte tid att sitta ner och prata om vad som sker med sonen. Det funkar inte att göra så. Det finns funktionsvariationer, och att bara skälla utan att prata efter, det ger ingen effekt. Han stänger av. Lyssnar inte, tar inte in. Och jag fick plocka upp resterna.

Det är för mycket som händer nu. Psyk som skulle ha ringt för två dagar sedan har ännu inte ringt. Jag måste ha någonting som hjälper mig igenom den största ångesten. För lergigan hjälper inte. Inte det minsta. Och ångesten är så konstant.

Jag hänger inte med i det som sker runt omkring. Jag glömmer, missar, hör inte, fungerar inte så som jag bör. Och det är inte bra, inte någon stans. Jag funderar på vad jag kan göra för att ändra det hela, få det till att vända, men det jag har försökt hjälper inte alls. Jag försöker sysselsätta mig, rita, virka, allt, men det är ingenting som fungerar. Mornarna är bland de värsta, för då ligger det på mig att få iväg alla, ink. sambon. Vi skall upp, alla barn skall iväg i olika omgångar, och sedan är det min tur. Efter att ha gått ut med hunden.

Jag är slut och trött som människa. Det sitter i hela mig och vägrar förminskas och försvinna.

Jag gör det jag kan för att hålla mig uppe, men det är inte alltid det känns som att det hjälper. Inte nu, det är för mycket. Någonting varje dag, jag vet varken ut eller in. Och så skall allt annat hinnas med också. Vart hamnar jag i det hela? När skall jag få ha tid att tänka på mig?

Hur gör ni andra där ute? Hur gör ni för att hinna med allt runt omkring, samt er själva? Vad gör ni? När?

Jag behöver komma på ett bra sätt, och det snarast

Att vara hemma / Bara vara Jag

… Det ger mig ångest, så in i helvete.

Allt runt omkring, allt som borde göras, allt jag ser.  Det är för mycket. får ångest över att barnen behöver ha det så. Visst, det är inte totalt kaos, men det som är, är tillräckligt för att jag skall tycka att det är jobbigt. ”Alla andra har det bättre”. Visst är det väl så?

Jag skulle kunna ha det fläckfritt hemma, men ändå tycka att ”alla andra har det bättre”. Det är väl så jag är och så jag fungerar. Men jag vet inte hur jag skall orka med allting. Sambon jobbar, jag har praktik, hinna med barn och mat, och på något sätt inte falla ihop.