Jag mår skit / Bara vara Jag

Det ifrån igår sitter kvar. Det försvinner inte. Trots att jag fick sova bra i natt. Jag kan inte sluta tänka på det. Vet inte hur jag skall göra för att bryta.

Igår rullade tårarna. Sakta ner för mina kinder. Undrar om det kommer bli så igen,  nu är boendestödjaren kommer. Undrar om jag kan släppa fram allt som är. Vet inte om jag vågar. Kanske kommer masken med leendet fram för att dölja det som egentligen är. Vi får väl se. Jag skulle egentligen ha gått och tränat nu på morgonen, men jag har ingen kraft till någonting alls. Kanske kan jag göra det senare, återstår att se.

Allting blir sabbat när saker händer. Det får liksom aldrig vara lugnt. Aldrig duga som det är, utan det skall hela tiden komma nya saker. Jag klarar knappt av att se på hunden, jag har så dåligt samvete. Visst, hon har inte ont och det verkar inte klia, men ändå =( Jag vet inte vad jag skall göra.

Sitter i soffan. Tiden går snabbare än vad som känns. Den rusar fram, trots att jag inte gör någonting speciellt.
Jag har funderingar på att stänga av telefonen ett tag, för jag orkar inte prata med människor just nu. Kanske bara skall ha igång smsfunktionen. Slippa höra andras röster, slippa tänka på allt en säger fel, att inte behöva komma med svar precis på en gång. Men jag vet inte. Vi får se. Försöker vara inne på FB mindre än vad jag brukar. Jag orkar inte med allas glada inlägg. Skrytinlägg. Sådana som får mig att känna mig värdelös, för vad jag lyckats bidra med? INGENTING. Alls.

Det blir så solklart i sådana situationer. Att alla andra är bättre än mig, för att de lyckas i livet. Här, i det här hemmet, stjälper vi allt som ges till oss. Det räddar oss inte.

Som att idag… / Bara vara Jag

… skulle vara bättre. Tycker inte att de här medicinändringarna har gjort så mycket än så länge. Men kanske är det för tidigt att se någonting. Funderar på om jag åter igen skall ringa till TIPS (Enheten för Tidig behandling av Psykos) och se om det går att göra någonting snabbare, någonting kortverkande, någonting som ger resultat nu, för att kunna vända det hela. För det är vad som behövs. En vändning på detta som är, ett sätt att komma ur bubblan som just nu insluter mig.

Men vad vet jag. Kanske är det bara till att vänta och se. Om jag står ut. Det är den stora frågan. Står ut gör jag, men om det är ett bra sätt att göra det på vet jag inte. Jag spenderar större delen av dagen, liggandes i soffan, sovandes, i dvala och allt där emellan. Tror inte att det är så bra, egentligen.

Ute med hunden är jag å. Det är det enda som faktiskt får mig till att gå utanför dörren. Det och energidrycker som behövs för att hålla mig uppe. Medicinerna hjälper inte till där direkt, trots att jag har Modiodal, som skall vara uppiggande.

Hm.. Uppgivenheten börjar ta över. Det är inte bra just nu. Inte det minsta. Kanske kommer det vända av sig själv, kanske är det inläggning som behövs. Det återstår att se vilket av dem det blir. Jag tror själv, att detta kommer att sluta med en inläggning, även om det kommer att ta ett tag att komma dit. det kommer inte ske nu, kanske inte om en vecka, men om en månad eller två. Då är skovet som störst, och det är dags för ännu en inläggning, den fjärde i ledet. Faller perfekt med mönstret. För det finns ett, och det är väldigt tydligt för den som väljer att se det.

Nu skall jag ta hunden, se om hon vill följa med ut på en promenad, se hur länge jag står ut med att vara utanför dörren. Det är svårt, och jag drar mig för att göra det. Men det går, sakta men säkert.

SSRI och gravid / Bara vara Jag

Andra dagen på medicinerna idag, eller medicinen. Än så länge känner jag nog inte så mycket av det, tror jag. Kanske att jag är lite segare. Där emot så såg jag att ögonen var väldigt röda idag när jag kom hem ifrån BUP.. Men det brukar inte tillhöra ovanligheterna att en blir det utav SSRI..

Hm.. Är inne en del och läser om andra som ätit Fluoxetin och varit gravida, se hur deras förlossningar har varit och vad en kan förvänta sig när det kommer till utsättningssymptom hos barnet, eller abstinens. Kanske inte det roligaste att vara medveten om att det kanske (antagligen) kommer att ske, men samtidigt väldigt bra att förbereda sig.

Funderar på hur det är med specialistmödravården, om en själv kontaktar dem, eller om det skall gå via MVC? Skall iofs träffa barnmorskan på tisdag, och då skall jag säga att jag har börjat på SSRI igen. Se vad hon har att säga om det. Undrar om jag skulle känna mig säkrare om jag gick på någon specialistmödravård.. Eller om det inte skulle göra någon skillnad. Någon med erfarenheter om hur det är att gå på en vanlig mödravård och gå på mediciner, jämt emot en specialistmödravård? Eller är det ett för litet problem för att bli skickat till en sådan mottagning?

Vi får väl helt enkelt se vad som händer.

Fick byta mina skor idag, de jag köpte för inte alls länge sedan *suck*. De hade spruckit framme vid sidan av tårna, inte så att det gick att se foten, men själva “skinnet” har gått sönder. Kan ju tillägga att det inte direkt har varit väder för att använda dem varje dag, och och köpte dem den 24/3 om jag inte kommer ihåg fel nu.. Men det var inga problem att få ett par nya i alla fall. Väldigt skönt att jag slapp diskutera om en sådan sak, för det hade jag antagligen inte gjort.

Skall se om jag orkar läsa lite mer nu, innan sambon och sonen har spelat klart, sedan blir det till att mysa ihop sig i soffan.

Kramar till er och ta hand om er!

ADD – Plats på listan / Bara vara Jag

Då var det dags då.
Igår träffade både jag och pappa psykologen på psyk. Ett väldigt bra möte, och vi verkade väldigt eniga i hur jag var när jag var liten. Koncentrationssvårigheter, lättdistraherad, svår att få kontakt med, dagdrömmare, få vänner, lite lätt klumpig, osv. Listan gjordes lång. Men den stämmer, det är det som är huvudsaken.

Tillräckligt med saker platsade in, för att jag skall få mitt namn uppsatt på listan för folk som skall genomgå utredning för dessa olika “funktionsnedsättningar” (Vilket jag egentligen inte tycker om att kalla dem). Sedan får vi se vad det ger. Spännande skall det bli i alla fall, se hur det går till, och om det sedan blir medicinering eller vad det nu blir. Jag hoppas att väntetiden inte är allt för lång.

Till någonting nästan annat

Jag har precis tagit min första tablett (halva tablett) Fluoxetin. Dags att börja med SSRI igen. Mest för att få mig stabil, det är mitt mål, och det sa jag även till läkaren. Fortsätter jag utan någon hjälp, så kommer jag att gå ner mig totalt under graviditeten, och det har jag inte råd med. Är jag stabil, så kan jag ändå fungera. Det är det viktiga. Så få får väl se hur jag reagerar på denna.
Själv har jag inte testat denna tidigare, och de SSRIpreparat som jag tidigare har testat, har inte hjälpt mig nämnvärt, men ett försök är denna allt värd. Biverkningar hoppas jag undkomma, i den mån det går, jag vet att en inte vet sådant i förväg, men har fått en del tipps för de illamåenden och sömnproblem som kan förekomma. Lergigan. Tydligen skall det hjälpa även mot illamående. Har för mig att jag har läst det tidigare, men det är bra med en påminnelse. Detta har jag ju hemma, så det skall inte vara några problem. Jag hoppas att den även skall hjälpa lite emot huvudvärken. Tidigare så har huvudvärken minskat när jag har ätit mediciner, kanske sker samma sak denna gång, det skulle verkligen inte vara helt fel!

Dags för pluggande..

Mitt fel / Bara vara Jag

Varför får jag alltid känslan av att allt är mitt fel, så fort sambon går ner sig? Jag har lärt mig, efter ett antal år, och x-antal utfrågningar, att så oftast inte är fallet. Men denna gång kan jag inte släppa det.
I morgon bär det av på kryssning, endast över dagen, men vi måste bege oss hemifrån redan vid 5 på morgonen, vilket ingen av oss egentligen gillar. Sonen misstänker jag kommer gå upp utan problem, det är vi som har det stora problemet. Vi är inte speciellt duktiga på att komma upp, någon av oss.

Sambon börjar ångra sig, varför sa han “ja” till denna resa från början, det kostar pengar, vi måste upp tidigt och vi skall spendera 12 timmar på en båt, någonting som han egentligen inte är speciellt intresserad av. Och ja, jag tycker att det är mitt fel att vi sitter i denna situation just nu. Det är min pappa med respektive, som ville att vi skulle följa med på denna resa. Dotra är redan hos dem, sover där i natt, och barnen ser fram emot resan. Men det är ändå mitt fel att vi åker. Hade det inte varit för min familj, så hade vi inte varit här just nu.

Visst, jag har också tänkt att det kostar en massa pengar. Själva resan, med mat, går inte på allt för mycket, det är under en tusenlapp (Men visst, det är mycket pengar det med!!!), det är resterande som kommer att kosta. Tax free, kanske spela lite (vilket inte är ett måste över huvud taget), någon fika på em. och så vidare. Barnen kanske vill handla någonting, någon kaffe här och var för oss. Pengar rullar iväg. Och självklart lär det hända något oförutsett, som gör att vi måste köpa någon ny tröja eller liknande till ett av barnen, bara för att. Det kommer att gå pengar, så enkelt är det.

Samtidigt, så har jag försökt att inflika om detta, att vi faktiskt skall iväg. Pengarna till resan, har jag, månadssparande.. Så de är inte medräknade i budgeten, men resterande. “Vi kanske skall tänka lite på vad vi handlar?”, med det menar jag “vi kanske inte skall göra allt för många småköp, kaffe på pressbyrån och liknande”, men nä.. “vi behöver ju mat” blev svaret på det. Ungefär. Och det är inte jag som handlar på pressbyrån varje morgon, kaffe och bulle.. Kanske handlar jag någon dricka någon gång, men försöker i den mån jag kan, gå till ica istället, där en faktiskt sparar in ett antal kronor varje handling av sådana där saker. Men det handlar inte om varje dag, eller ens flera dagar i veckan. Kanske två, på sin höjd. Jag ser att han har varit på pressbyrån eller 7/11, han har påsar där ifrån med sig hem ibland, flaskor osv.. Säkert går det 200-300 på saker handlade där, i alla fall 150 kr på kaffe och bulle varje morgon. I veckan!

Jag vill inte ens veta vad han har kvar på kontot.. Jag tror att det är det som får ner honom just nu. Han har inte ens koll på vad han själv har, vilket gör att jag tappar allt. Att inte veta vad vi har, gör att det spenderas mer ifrån hans sida. För han vill inte veta. Han vill inte gå ner sig. Men nu är vi där i alla fall. Tyvärr. Och det är på grund av resan.. Underbart. Han kommer vara likadan hela dagen, tidig dag idag, visst, men desto längre tid med en sambo som kommer vara körd i botten.

Förståelsen för att han också kan gå ner sig finns, absolut. Men att det är över saker som jag har försökt att varna om, säga till om, och det är fler än en gång som jag har tagit upp det, gör att jag inte vet hur jag skall ta det.
Skall jag bara låta honom vara i sin bubbla, för att försöka med “vad var det jag sa” kommer garanterat inte att fungera.. *Suck*
Och det är mitt fel, att vi är där vi är.
När de mesta av alla pengar är på mitt konto, har jag koll, jag vet vad vi kan göra av med, upplyser honom om hur mycket som finns kvar. Men när han har hälften, kanske till och med lite mer, då försvinner kontrollen totalt. Jag måste spara på det jag har på kontot, för jag vet inte hur fort hans pengar försvinner.. Plus, jag köpte skor.. Hm.. Något som jag nu ångrar bittert att jag gjorde. Hade jag inte gjort det, hade vi haft 300kr över.. Men nä. Jag behövde dem..