Är bara så trött / Bara vara Jag

Allt går i ett. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg heller. Det är så många saker som måste försökas fixas till. Lärare som skall meddelas om barnens försenade/oinlämnade uppgifter, människor jag skall ta kontakt med, på grund av att jag i nuläget inte klarar av att arbetsträna. För att jag sjunkit så lågt igen, att jag inte riktigt själv vet vart jag har tagit vägen. Eller jo, jag vet vart jag är, och vart jag är på väg. Men vägen dit, är fan inte lätt!!

Jag förstår inte hur tiden har gått så fort som den har gjort. Att detta år snart redan är slut. Hur hände det? Jag vill inte ha jul, eller nyår. Jag orkar inte. Va FAN. Ångesten har redan börjat, och den blir värre och värre. Sakta men säkert byggs den upp, för att sedan hamna någon stans utom kontroll. Och det krävs bara småsaker. Sådant som inte kan hanteras nu. Som jag inte vet hur jag skall hantera. 

Jag är bara trött. Just nu. Jag vill sova. Kan inte somna på kvällen, och det märks nu. 

Av någon anledning / Bara vara Jag

Av någon anledning, kommer jag alltid tillbaka hit. Det är min trygga plats, min ventil ut. Där jag faktiskt känner att jag blir av med det jag behöver, och förmedlar det jag kan.

Det är rätt surt nu. Och kanske inte bara så lite.

Självskadandet har ökat markant sedan helgen, både knogar, handrygg och pannan har sår på sig. Det har varit så jäkla mycket skit, och jag vänder allt emot mig. Jag vet att jag gör det. Och från att ha haft en bättre period, så kan jag nu se hur det går nedför. Hur långt ner jag åter igen hamnat.

Det är aldrig lugnt här. Det är alltid något, och jag tror inte att någon förstår hur mycket det tär på mig. Sambon är hemma idag, men yngsta. Han mår skit han med, men mest på grund av det som händer med honom på grund av allt utanför. Jag får honom att må dåligt, med mitt skadande. Med hur jag mår. Men sen är det inte bara jag. Det har hänt lite där med.

Jag har så många tankar nu. Jag har verkligen hållit på att gå sönder. Bli till en blöt pöl på golvet. Det hade inte varit omöjligt. Inte alls.

Men till saken hör. Att minstingen helt har slutat höra mig. Han ignorerar mig, vill inte att jag skall lägga, vill inte att jag skall göra, vill bara att pappa. Och det har blivit värre. Jag vet att det är mitt fel, att vår kontakt blivit som den blivit. Då jag var ”borta” två år av hans då fyra när jag skrevs ut sist. Jag har inte många minnen där ifrån. Det var sambon som gjorde nästan allt med honom. Det var han som fick ta hand om alla barnen, de långa perioder jag var inskriven, och lika så tiderna emellan, innan jag var stabil. Men det sitter kvar. Jag har gjort så att han inte vill ha med mig att göra. Pappa är tryggheten. Men när en inte ens får ett Hejdå, eller Hej, inget god natt, inga kramar. Ignoration av det jag säger, och pappa vet allt bäst.

Dotra, hatar mig, för att jag lägger mig i skolarbetet, för att jag har kontakt med lärarna och skolans personal. Att jag försöker för hennes skull, att få henne till att åt minstonde få ett E i kärnämnen.

Och så Exet. Han drar i barnen igen. Ni som varit med ett tag, kanske minns att det inte är första gången. Men denna gång har det gått längst. Det började i februari, och har ännu inte hänt något mer än lite samtal med ombud, med svar. Typ så. Han säger att vi ligger i tvist, men det är mer än vad jag vet ( om det inte kommer in ett brev i brevlådan vilken dag som helst).

Och alla möten. kring barn och kring mig. Alla dagar i veckan.

Jag mår skit / Bara vara Jag

Det ifrån igår sitter kvar. Det försvinner inte. Trots att jag fick sova bra i natt. Jag kan inte sluta tänka på det. Vet inte hur jag skall göra för att bryta.

Igår rullade tårarna. Sakta ner för mina kinder. Undrar om det kommer bli så igen,  nu är boendestödjaren kommer. Undrar om jag kan släppa fram allt som är. Vet inte om jag vågar. Kanske kommer masken med leendet fram för att dölja det som egentligen är. Vi får väl se. Jag skulle egentligen ha gått och tränat nu på morgonen, men jag har ingen kraft till någonting alls. Kanske kan jag göra det senare, återstår att se.

Allting blir sabbat när saker händer. Det får liksom aldrig vara lugnt. Aldrig duga som det är, utan det skall hela tiden komma nya saker. Jag klarar knappt av att se på hunden, jag har så dåligt samvete. Visst, hon har inte ont och det verkar inte klia, men ändå =( Jag vet inte vad jag skall göra.

Sitter i soffan. Tiden går snabbare än vad som känns. Den rusar fram, trots att jag inte gör någonting speciellt.
Jag har funderingar på att stänga av telefonen ett tag, för jag orkar inte prata med människor just nu. Kanske bara skall ha igång smsfunktionen. Slippa höra andras röster, slippa tänka på allt en säger fel, att inte behöva komma med svar precis på en gång. Men jag vet inte. Vi får se. Försöker vara inne på FB mindre än vad jag brukar. Jag orkar inte med allas glada inlägg. Skrytinlägg. Sådana som får mig att känna mig värdelös, för vad jag lyckats bidra med? INGENTING. Alls.

Det blir så solklart i sådana situationer. Att alla andra är bättre än mig, för att de lyckas i livet. Här, i det här hemmet, stjälper vi allt som ges till oss. Det räddar oss inte.

Dag två / Bara vara Jag

Andra dagen med kalas. Jag är helt färdig. Kommer sova som en gris.
Jag tycker inte om när det är kalas för flera, det är så stort tryck på vad presenter har kostat, hur ”fina” de är eller hur mycket tanke som är nerlagt i det. Paket gavs till höger och vänster, fem stycken som firades, och det märktes verkligen vilket stort byte av pengar det var. Egentligen kunde man ha skitit i det hela.

Självklart räckte det inte med saker där. När vi kommer hem, säger sonen, att han tycker att det känns som att han har ett hål i ena tanden. Det var inte bara ett hål, det ser ut som att det saknas en bit. Jag föll åtta trappor ner. Inte vad jag orkade med dagen innan de skall åka till sin pappa. Jag får ringa honom eller någonting. Det kommer bli så mycket skit för mig! Jag orkar inte! Det räcker nu. Och detta är heller inte någonting som bara går att skriva i ett sms.
Ringer nu, får se hur det går

---

Aja, det gick hyffsat. Men då med tanke på att han inte har sett hur hålet ser ut. Det kommer komma ett samtal om det, jag är säker på det.
Barnen skall vara borta i tre veckor. Samtidigt som det skall bli skönt och med välbehövd vila, kommer det bli svårt. Veckan som kommer nu, skall sambon jobba fyra dagar, och det kommer ta på mig. Även som minstingen är på dagis. Jag vet inte hur jag skall lyckas med dagarna utan ångesten som kommer. Boendestödet kommer iofs tre eller fyra dagar nästa vecka, så det är någonting varje dag. Men jag börjar få hjärtat i halsgropen redan nu.

Jag vet inte vad jag skall göra nu. Hur jag skall fördriva timmarna tills det är dags att sova. Jag vet ingenting. Allt bara snurrar, utan att ge något svar. Så mycket ångest som inte vill ge med sig.

Söndag och schema / Bara vara Jag

Egentligen ser alla dagar ungefär lika dana ut för mig. Beroende på om barnen är hemma eller inte. Har dock fått hjälp av ena boendestödjaren att göra ett schema för hur jag skall lägga upp mina dagar. Speciellt de dagar då sambon inte är hemma. Jag hoppas det kommer hjälpa. Att jag kommer göra det som står.

Måndag	Tisdag	Onsdag	Torsdag	Fredag
Hunden	Hunden	Hunden	Hunden	Hunden
Träna	Städa Toa	Träna	Städa Toa	Träna
Dusch	Vattna blommor	Boendestöd	Vattna blommor	Boendestöd
Egentid	Egentid	Dusch	Egentid	Dusch
Lunch	Lunch	Lunch	Lunch	Lunch
Hunden	Hunden	Hunden	Hunden	Hunden
Vardagsrummet	Vardagsrummet	Vardagsrummet	Vardagsrummet	Vardagsrummet
Matplanering i soffan	Matplanering i soffan	Matplanering i soffan	Matplanering i soffan	Matplanering i soffan

 

Så här kommer mitt schema att se ut. Jag hopas jag kommer klara det. Jag skall klara det.

egentligen ville jag ha mer inskrivet, fler saker att göra, mer grundligt planerat. Men Bs sa nej. Det är bättre att börja med lite, för att det inte skall bli för mycket krav. Och jag vet ju att det är så. Jag kan det där. Men samtidigt vill jag känna att jag gör någonting. Att jag bidrar. Men hon har rätt. Det vet jag. Det tillhör ju mitt förra jobb att kunna sådant. Där emot är det svårt när det gäller att tillämpa det på sig själv.

Så, vi börjar med endast dessa saker. Dagarna kommer se ungefär lika ut. Och det kommer finnas tid att varva ner mellan de olika sakerna eftersom att jag inte har några tider satta. Bara att det skall vara klart när sambon kommer hem från jobbet. Och, jag skall försöka att inte sova på dagen. Det sabbar för mycket nu