Dödsfall / Bara vara Jag

I helgen försvann du. Och jag har ännu inte tillåtit mig att sörja ordentligt sedan första chocken har lagt sig. För mig var det overkligt. Oväntat. Jag trodde inte att det skulle bli nu, att du hade flera år kvar. Det var ju nu som allt börjat ordna till sig för dig.

Du skulle överleva oss alla.

jag vet inte hur jag skall känna, eller hur mycket jag får sörja. För jag var egentligen inte släkt med mig. Och jag har inte känt dig lika länge som de andra. Men under de fyra-fem år som jag känt dig, lärt mig mer om dig, fått prata  och diskutera, skratta med dig, så kände jag på något sätt en väldigt stor samhörighet med dig. Du förstod mig.

Jag hade så många planer. Jag skulle skriva ett handskrivet brev till dig. För att jag visste att du tyckte om det. Vi skulle gå och kolla på gamla bilar. Jag hade lovat att du först av alla skulle bli bjuden till mitt och sambons eventuella bröllop.

Det dåliga samvetet tränger sig på. Varför kom vi inte och hälsade på som jag ville. Eller varför hoppade jag inte av hos dig när jag åkte förbi. Jag misstänker att jag inte ville tränga mig på. För du tillhörde inte min sida av släkten.

Jag vet inte. Får jag sakna dig?

 

Min vikt / Bara vara Jag

Jag skäms över min vikt. Massor. Och det blir inte bättre av att sambon kommenterar den ibland, i situationer då han försöker vara rolig. Han lägger fram det som ett skämt, eller del av ett skämt. Men det går absolut inte hem hos mig. Jag vet att jag är överviktig, att jag väger mer än jag någonsin har gjort. Att jag tänker på det varje gång jag råkar se mig själv i spegeln, i en glasruta i någon affär. Att se mig ibland räcker, jag behöver inte höra någonting om min vikt i flera negativa sammanhang.

Jag skall börja träna. Igen. Jag skall fortsätta med det. Jag att jag blir hånad utifrån vad jag väger, hjälper mig ingenting.

 

Blir arg / Bara vara Jag

Det blev bråk på morgonen här. Sambon blev arg på sonen som inte sköter om sin kanin som han skall. Jag förstår sambon, men sonen blev knäckt och sambon hade inte tid att sitta ner och prata om vad som sker med sonen. Det funkar inte att göra så. Det finns funktionsvariationer, och att bara skälla utan att prata efter, det ger ingen effekt. Han stänger av. Lyssnar inte, tar inte in. Och jag fick plocka upp resterna.

Det är för mycket som händer nu. Psyk som skulle ha ringt för två dagar sedan har ännu inte ringt. Jag måste ha någonting som hjälper mig igenom den största ångesten. För lergigan hjälper inte. Inte det minsta. Och ångesten är så konstant.

Jag hänger inte med i det som sker runt omkring. Jag glömmer, missar, hör inte, fungerar inte så som jag bör. Och det är inte bra, inte någon stans. Jag funderar på vad jag kan göra för att ändra det hela, få det till att vända, men det jag har försökt hjälper inte alls. Jag försöker sysselsätta mig, rita, virka, allt, men det är ingenting som fungerar. Mornarna är bland de värsta, för då ligger det på mig att få iväg alla, ink. sambon. Vi skall upp, alla barn skall iväg i olika omgångar, och sedan är det min tur. Efter att ha gått ut med hunden.

Jag är slut och trött som människa. Det sitter i hela mig och vägrar förminskas och försvinna.

Jag gör det jag kan för att hålla mig uppe, men det är inte alltid det känns som att det hjälper. Inte nu, det är för mycket. Någonting varje dag, jag vet varken ut eller in. Och så skall allt annat hinnas med också. Vart hamnar jag i det hela? När skall jag få ha tid att tänka på mig?

Hur gör ni andra där ute? Hur gör ni för att hinna med allt runt omkring, samt er själva? Vad gör ni? När?

Jag behöver komma på ett bra sätt, och det snarast

Host och harkel / Bara vara Jag

Ja, inte blir vi friskare inte. Vi blir fler och fler som hostar, harklar, snorar och kämpar med förkylningssymptom. Känner mig bättre, men är fortfarande väldigt trött.

Idag är två av tre barn hemma, och både jag och sambon. Jag mår väl ändå rätt bra, men sambon har ont osv.

Jag vill skriva, massor egentligen, men jag får ingenting ur mig. För jag vet inte vad det skall handla om. Hur jag skall formulera mig. Men det är lika dant med allt nu, jag vet inte vad jag skall göra här hemma heller, vad jag skall pyssla med, om jag skall rita, måla, virka, brodera, skriva, spela eller vad jag skall hitta på, jag kommer ingen vart med någonting, och jag tröttnar på en gång när jag sätter mig med något.

Måste komma på någonting nytt.

Ibland funderar jag / Bara vara Jag

Ibland och ibland, egentligen är det väl något som skulle kallas för något bra ord som kommer innan ibland men efter alltid. Just nu är det mycket med hur jag skall orka med allting som sker runt omkring mig. Hur allt skall fortsätta. Vad som händer härnäst.

Jag har varit sjuk i snart tre år, alltså hemma från jobbet i tre år. Under de första två åren, var jag inneliggandes totalt sex månader. Det är lång tid. Och de perioder som var emellan, spenderade jag hemma, inte fullt frisk, jag kommer inte ihåg någonting. Inte hur jag kunde fungera, vad jag gjorde om dagarna, hur jag fick vardagen att gå. Boendestödet kom fyra gånger i veckan, det hjälpte, men den övriga tiden då? Jag vet att jag somnade vid 7 halv åtta i soffan i stort sätt varje kväll, att jag sov länge mitt på dagen. Men vad gjorde jag mer, när ingen annan var hemma? Jag kunde inte spela något datorspel under de perioderna, och inte heller titta på tv’n. Läsa gick inte heller för sig. Tid och år som bara har försvunnit. Det var inte jag som sa *poff*, det var tiden.