Ibland undrar jag / Bara vara Jag

Ok, det kanske inte är första gången som jag har det som rubrik, men ibland måste en upprepa sig. Jag är inne på tankar om att skapa en ny blogg igen, en som inte är anonym, där jag skriver öppet om allt som är, men samtidigt, så är det skrämmande att ha det så, och jag tror inte att jag skulle kunna vara lika ärlig som jag är här. Tror inte att det kommer att bli av, för att jag har ingen aning om vad jag skulle skriva om då. Jag skulle inte bara kunna sätta mig ner, och skriva allt det som faller ur skallen på mig. För det är en frihet, att veta att detta är min plats, en plats där jag kan skita i allt annat som är, och bara fokusera på mig och det som är där runtomkring.

Vad jag där emot saknar, är att skriva för hand, att skriva dagbok igen. Det var många år sedan jag gjorde det sist, i en riktig bok, som ingen annan har tillträde till. Ligga i sängen, sammanfatta kvällen och dagen. Ta reda på vad som egentligen har hänt om dagen. Men jag vet inte. Det är ganska så långt borta att jag skulle göra en sådan sak. Kanske längre fram, Kanske. Men längtan efter att skriva för hand är stor. Det är inte alls samma sak att sitta här och skriva. Det är helt olika saker. Visst, egentligen går det snabbare att skriva vid datorn, det gör de. Ibland hinner jag skriva snabbare än jag hinner tänka. Men det är inte det jag är ute efter heller. Tror att det är det hela med att det är mer personligt, en bok att skriva i, för att sedan kunna gömma undan.

Vi får se hur det blir.

Ångesten kommer mer och mer, blir kraftigare och svårare att kontrollera. Det är inte mycket som blir som jag tänkt det.

klockan tickar / Bara vara Jag

Fan också! Nu är det dags igen. Tiden tickar så snabbt iväg och ångesten springer mig i hasorna hela tiden. Det spelar ingen roll vad jag gör, letar byxor eller sitter här, slänger igång en tvätt, eller fixar med någonting annat. Den är där. Flåsandes. Jagandes. Den kommer att ta mig, den har redan börjat krypa in under mitt skinn och jag känner hur den tar sig igenom min kropp. Trots att jag springer mentalt så lyckas den.

Inte kan jag säga någonting heller, för jag vet att det bara skulle göra det sämre för sambon att veta, veta hur jag mår och vad som händer. Bättre att ta det ikväll, när det inte längre finns några måsten för honom, när han kan slappna av och tänka på annat. Jag som hoppats på att det skulle bli en bra dag, nu när jag fått en bra medicin och allt. Men icke. Varför skall jag få det för, det kan ju vara dumt.

Det spelar ingen roll hur fort jag springer nu, för den är fast i mig. Får mig att fundera över vad som kommer hända efter vi haft nätverksmötet i morgon, om jag kommer rasa desto mer, eller om jag håller mig stabil. Sist så blev det inläggning någon vecka efter, och jag kan erkänna att jag är lite rädd för att det skall hända igen också. Tänk om det blir så, vad skall ske, vad stöttar upp och vad kan alla andra hjälpa sambon med? Kanske skall ta upp det i morgon, kanske är lika bra att alla får veta vad som hänt och vad som sker. Rädslan är mer för hur allt kommer att gå för alla andra utom mig. Jag vet att jag klarar mig inne på psyket, det är inte några som helst problem. Men det är jobbigt för de jag lämnar hemma, för de som måste fixa vardagen utan mig. Och jag vill inte sätta någon där igen. Det är ett helvete. Men det kanske inte blir så, kanske klarar jag mig, kanske kommer allt förbli som det är.

Den tiden i månaden / Bara vara Jag

Det är ju det, och nu pratar jag inte om den där röda veckan eller lingonveckan eller allt annat som folk väljer att benämna den, utan den där veckan då pengarna sinar. Jag verkligen hatar det, men lyckas aldrig göra någonting åt det. Förstår inte att det skall vara så svårt.

Vad som har hänt de senaste månaderna, är att jag sedan januari fick utmätning av KF, men efter några månader lyckades jag och min boendestödjare förhandla med inkassobolagen om att göra en avbetalning på alla skulder som ligger här och var. Jag erkänner att det var boendestödjaren som gjorde det mesta av arbetet. Men trots alla avbetalningar, så skall ändå ca 6000 ut på skulder, utöver de vanliga räkningarna, och jag går på sjukpenning och får 75% av lönen. Inte mycket pengar kvar att röra sig på helt enkelt. Visst, jag har sambon som får in pengar också, men det hjälper inte allt för mycket, för han får stå för det mesta annat, som hyra och liknande, så det blir kärvt.

Jag vet, det är dumt att klaga när en själv har satt sig i den situationen, men vi var två, som sedan blev en, om det. Exet hade sitt finger med i spelet, och jag var ung och dum. Naiv. Trodde att allt skulle lösa sig, trots att allt stod på mig. Så enkelt var det inte. Och nu står jag där, åtta år senare, och betalar av på skulder som vi egentligen skulle vara två om. Men på ett sätt är jag glad över att det kom nu, och inte tidigare. Att det tagit den tid det gjort, att jag faktiskt har en möjlighet att betala av det som behövs, även om allt inte funkar.. Jag har inte den ekonomin egentligen. Eller, jag lyckas inte få det till att hålla.

Och nu i helgen skall vi ha kalas, fira äldsta barnet, och jag vet inte hur vi skall lyckas… Det känns så surt, att jag inte har den blekaste om hur vi skall lyckas med det hela. Men det skall gå, på något sätt kommer vi att lösa det hela, på något sätt blir det kalas, på något sätt så skall hon få en bra dag, trots att det sinat i våra kassor.

Borttappad och förvirrad / Bara vara Jag

En dusch löser alla problem? Skulle inte tro det. Blev snarare större ångest, fler röster och mer tankar. Fantastiskt. Skall komma ihåg det till nästa gång jag tror att en dusch kan lösa allt som finns. Att så faktiskt inte är fallet. Men nu är det gjort i alla fall, duschen är gjord, och jag behöver inte tänka på det för ett tag framöver.

Tiden har gått, och vad har jag gjort? Inte mycket. Setat här och kollat in statistik, läst om psykos (vilket kanske inte är det vettigaste just nu), och fixat så att det kommer hem mat i morgon. Tror att det senaste tog längst tid. Tiden försvann. Så lång tid har det nog aldrig gått åt att handla på nätet. Känner mig förvirrad. Mitt huvud säger en sak, men jag vet att det är någonting helt annat som stämmer.

Hur kan det bli så?

Jag känner inte igen mig själv i allt detta. Litar inte på det jag hör, och känner mig borttappad.

Vad händer nu då? / Bara vara Jag

Utredningen är klar, men inte  jag.

Jag har ingen aning om hur vi går vidare här ifrån där vi är nu. Fick med mig utlåtandet, och jag borde kanske vara glad, men det är jag inte. ADD och Asperger är någonting som jag inte har. “Skönt” kanske flera av er tänker, men inte jag.. Nu måste jag fortfarande få reda på varför jag är som jag är och varför allt bara snurrar omkring.

Jag har en del saker som tyder på asperger och ADD, men tack vare anamnesen så går det inte att ställa diagnosen då detta måste ha varit med en ifrån hela livet. Så.. Vad göra nu?

Kanske mår jag inte så som jag hade hoppats att jag skulle göra efter detta.. Hade jag hoppats på att få en diagnos? Ja, för svarets skull. Nu sitter jag åter igen här med ingenting och vet inte alls hur jag skall gå vidare med mig själv! Inga fler svar än tidigare..