Allt går i ett, alltid skall det vara någonting. Och om det inte är något som skall göras, vilket det iofs alltid är , så blir jag rastlös och får ingenting gjort ändå.
Det spelar heller ingen roll hur jag tänker. För det räcker ändå inte till med det jag gör. Sambon är borta hela dagarna, och kommer inte hem före halv 6, om inte senare. Och när han kommer hem, är han bara grinig och tjurig. Och då får jag höra hur jag inte lyssnar på honom utan avbryter honom när barnen kommer och tjatar om att jag skall lyssna, och sen tappar bort honom. Och jag gör det inte med flit, det bara blir så. Om jag inte skulle svara barnet, skulle det stå där och säga mamma var tredje sekund tills jag faktiskt sa ja. Och då skulle jag ändå missa vad sambon ville ha sagt. Jag vet. Lära barnen att en inte avbryter när andra pratar. Men det är lättare sagt än gjort. Vi har försökt, i alla år.
Det är så mycket som irriterar mig nu. Minsta lilla sak gör att jag får 100 tankar i skallen, negativa tankar. Alltifrån pengar, tid, känslor, osv. Sambon som inte hör när dotra säger god natt, eller när ingen av dem säger god natt till varandra. Eller när sambon blir sur på dotra för att hon gjort, eller inte gjort någonting som egentligen inte är något att bli sur på, eller när han totalt ignorerar mig. Igår grät jag mig till sömns, han var fortfarande vaken men ute vid datorn. Det är bara för mycket, för många småsaker som jag inte klarar av att bära på speciellt länge till, men som jag inte vet hur jag skall kunna bli av med.
Hur gör man, när en skall förklara för en person att det känns fel, med det som händer och sker? Jag älskar honom, över allt annat, och barnen. Och jag vet att han älskar mig och barnen, även de som inte är hans. Och jag vet att han jobbar heltid nu, det är skillnad när en varit borta ett par månader och sedan jobbat sig upp igen. Speciellt när en inte är tillräckligt sjuk för att räknas som sjuk. Vi pratar dock om att han skall gå ner lite i tid igen. Bara några procent, men så att det förenklar allting. Inte blir lika sent, osv.
Och pengar.. Jag hatar att tänka på pengar, allt som har med pengar att göra, för jag vet att det kommer att skita sig förr eller senare! Så enkelt är det. Och det skiter sig, varje jävla månad!!! Hur kan en lyckas med det? Behöva låna pengar varje månad? Trots att vi även får vårdbidrag på några tusenlappar, trots att han jobbar mer nu, trots barnbidrag, underhåll, och min sjukpenning. Ändå får vi det inte att gå runt! Jag förstår inte?!?! Och det är inte så att vi bara köper svindyr mat, vi handlar oftast det billigaste, vi köper sällan kläder eller andra sådana saker, inte heller mycket datorspel, tvspel, osv.
Så jag förstår verkligen inte vad det är som händer, vad det är som blir fel i alla tankar vi har kring ekonomin. Jag skulle vilja ha speciella kuvert, där allting är upp skrivet och uppdelat så man klart kan se vad som skall vara till vad. hur mycket som finns kvar, hur mycket som vi har slösat bort. Göra märkta pengar, så att det är stopp när det är stopp. Men det vill inte sambon. Han tycker inte att vi skall behöva ha det så. Jag förstår honom, absolut, men jag vet verkligen inte vad vi skall ta oss till för att få en månad till att fungera så som den borde. Fan¨, folk som får in mindre pengar än oss klarar sig utan problem.
Det är helt enkelt för mycket nu. För många som vill att jag skall göra saker, för många som inte bryr sig, för många som tycker och tänker om det ena och det andra.
Som det känns 