Som att idag… / Bara vara Jag

… skulle vara bättre. Tycker inte att de här medicinändringarna har gjort så mycket än så länge. Men kanske är det för tidigt att se någonting. Funderar på om jag åter igen skall ringa till TIPS (Enheten för Tidig behandling av Psykos) och se om det går att göra någonting snabbare, någonting kortverkande, någonting som ger resultat nu, för att kunna vända det hela. För det är vad som behövs. En vändning på detta som är, ett sätt att komma ur bubblan som just nu insluter mig.

Men vad vet jag. Kanske är det bara till att vänta och se. Om jag står ut. Det är den stora frågan. Står ut gör jag, men om det är ett bra sätt att göra det på vet jag inte. Jag spenderar större delen av dagen, liggandes i soffan, sovandes, i dvala och allt där emellan. Tror inte att det är så bra, egentligen.

Ute med hunden är jag å. Det är det enda som faktiskt får mig till att gå utanför dörren. Det och energidrycker som behövs för att hålla mig uppe. Medicinerna hjälper inte till där direkt, trots att jag har Modiodal, som skall vara uppiggande.

Hm.. Uppgivenheten börjar ta över. Det är inte bra just nu. Inte det minsta. Kanske kommer det vända av sig själv, kanske är det inläggning som behövs. Det återstår att se vilket av dem det blir. Jag tror själv, att detta kommer att sluta med en inläggning, även om det kommer att ta ett tag att komma dit. det kommer inte ske nu, kanske inte om en vecka, men om en månad eller två. Då är skovet som störst, och det är dags för ännu en inläggning, den fjärde i ledet. Faller perfekt med mönstret. För det finns ett, och det är väldigt tydligt för den som väljer att se det.

Nu skall jag ta hunden, se om hon vill följa med ut på en promenad, se hur länge jag står ut med att vara utanför dörren. Det är svårt, och jag drar mig för att göra det. Men det går, sakta men säkert.

När allting är på botten / Bara vara Jag

Är det svårt att ta sig upp. Jag är snart där. Trots medicinändringar, så tar jag mig inte upp. Igår ändrade vi den antipsykotiska, höjde den med 10mg. Jag hoppas det hjälper mot ångesten, för annars blir det inläggning igen. Läkaren är bra, han vill inte ha in mig på psyk igen. Vilket känns väldigt bra. Det stod mellan stesolid och höja cisordinol, och vi valde det sistnämnda. I hopp om att det skall hjälpa i längden.

Det är rörigt, jag vet. Jag håller inte samman, och då gör inte heller min text det. Tankarna går i ett, och jag försöker få ner så mycket som möjligt i skrift. Det är inte lätt, snarare tvärt om. Men varför vill jag ha ner det i text för? Kanske för att det känns som att en del av det jag tänker, försvinner.

Kanske är det därför som jag åter igen är här. På denna blogg. Under samma namn som alltid. Kanske för att jag vet att folk hittar hit, på gott och ont, och kanske kommer det en kommentar som faktiskt gör min dag, som får dagen att verka lite ljusare (kom igen nu, jag bits inte). Kanske är det så, att det är endast här som jag känner mig hemma. Där jag vet att jag kan skriva om vad som försigår, utan att få en massa konstiga blickar på mig. Flera av er, har varit med i flera år nu, vilket jag är oerhört tacksam för, medan vissa av er kommer hit av en slump. Lika tacksam för det är jag, och jag hoppas att ni finner det ni söker.

Funderar på om jag lite kort skall skriva om vad som skett under det år som gått, då jag inte haft tid att skriva, inte har kunnat formulera det jag varit med om. Inte på något bra eller vettigt sätt i alla fall. Kanske kommer det senare under dagen. Kanske.

jag skall försöka

Här åter igen / Bara vara Jag

Jag kan inte smita bort här ifrån, jag faller alltid tillbaka i gamla spår. Speciellt då det går sämre och jag behöver skriva av mig. Så är det nu

Jag är inne i ett skov, som håller på att förgöra mig. Sakta men säkert blir jag sämre, och ingenting jag gör tycks göra det bättre. Proppar i mig Lergigan i de mängder jag får, oftast lite mindre, då de ändå inte hjälper fullt ut men som är det enda jag har att ta till. Ångesten sitter så högt upp i halsen att jag gärna skulle spy ut den över allt och ingenting, men det går inte. Den är fast. Har äntligen förstått hur det känns att känna det som att allt en har att andas igenom är ett sugrör. Äntligen och äntligen, är ingen förnäm historia, och inget jag önskar någon, men jag vet nu hur det känns. Fan.

jag klarar inte av att falla så hårt igen. Att åter igen hamna på psyk.. Även om det kanske är det som behövs för att jag skall kunna ta mig upp. Jag börjar oroa och få folk till att undra om de kan göra något, när allt jag behöver är att lyckas ta hand om mig själv. Det går inte just nu. Att göra någonting. Jag faller.

Vi höjde Esitalopram i förra veckan, i hopp om att det skulle hjälpa. Kanske är det den som fått mig att må sämre, som en vanlig biverkning i början kan vara. Men jag vet inte. Vad vet jag egentligen… Inte mycket inte.. Men jag vet att jag faller. Sakta men säkert.

Ett litet rop på hjälp och stöd i cyberrymden som kanske egentligen inte gör till eller från. Nä jag kommer inte göra något dumt, men jag behöver stöd för att klara vardagen, sådant som inte boendestödet kan ge.. Sådant som sambon inte kan förstå.. Sådant som jag fylls på med. För att åter igen falla.

Förlossningstankar och semester / Bara vara Jag

Helgen har varit lång, eller den blir snarare lång, då sonen inte kommer hem förens i morgon. Men då kommer även dotra upp, sedan får vi ta det där ifrån. Skall bli spännande att se hur detta kommer att sluta, hur jag kommer att orka.

Annars har nog helgen varit relativt bra. Har inte gjort mycket alls, och jag har blivit rastlös på grund av det. Och idag bär det av till mormor för att säga hej, och kanske något mer. Jag hoppas att hon kan hjälpa till. Det skulle vara guld värt.

Humöret har gått upp och ner, jag har varit trött, men inte kunnat sova under dagarna, och knappt på nätterna heller. Nu är det endast fem veckor kvar, knappt det, och det börjar märkas. Vi måste verkligen fixa med allt som behövs! Jag börjar känna att stressen angående allt med bebis, börjar göra sig påmind. Skall jag amma på heltid, eller endast delar, och hur blir det då med medicinerna? Fluoxetinet var inga problem, men de smärtstillande då? Hur kommer det att bli med huvudvärken? Kanske försvinner den, men vem vet?!

Satte mig igår och skrev ner en lista på allt som behövs inför förlossningen och tiden på BB. Aldrig tidigare har jag gjort något sådant. Men kom på att det var en hel del saker som verkligen behövdes där, om tiden inte skall gå allt för långsamt. Och om en inte vill gå omkring i sjukhusets kläder. Men även saker som kan få en till att bli lite piggare under förlossningen, som energidricka och dextrosol.

Skrev även upp saker som jag måste inhandla. Har upptäckt att alla mina mjukisbyxor har gått sönder i grenen.. Och då menar jag verkligen ALLA. Det spelar ingen roll om de är ganska så nya, eller har över 10 år på nacken, vilket vissa har, de har gått sönder i alla fall. Vissa så pass att de inte går att laga. Har försökt att laga två par, men de går bara mer och mer sönder, och snart kommer det inte att finnas något tyg att sy ihop dem med.
Funderar på att köpa sådana där mjukisbyxor som är lite kortare, och slutar strax under knäna. Kanske skulle vara något till sommaren.. Jag är inte mycket för att gå i jeans, kjol eller shorts.. Så ja. Jag har alltså inte speciellt mycket att välja på. Men vi får se. Tror att jag har sett att HM har sådana byxor.
Lika så måste amningsbehåar inhandlas, och nya linnen.. Många saker är det! Men det var tur att jag skrev en lista, som går att bocka av, då är det bara till att ta en sak i taget!

Måste sluta, dags att göra sig i ordning för att röra sig till bussen.

Klarar det inte länge till / Bara vara Jag

Huvudet tar död på mig, det är fan sant. Vet inte längre vad jag skall göra..
Var till läkaren idag, men inte fan hjälpte det något inte. Var dock en annan läkare än vanligt, på en akutid på VC.. Det enda vettiga jag kan komma ihåg att hon sa, var att jag hade bra blodtryck och att pulsen var låg och fin. Plus att vi tog blodprov för sköldkörteln och blodvärde.. Men det var allt, något annat vettigt hade hon inte att säga. Hon sa ungefär “ det ordnar sig, när ditt liv ordnar till sig” Haha. Tack för den..

Ringde nu till vårdguiden.. Hon sa själv att hon skulle inte vara mycket till människa efter att ha haft huvudvärk i 8 veckor.. Och att det beror på hur mycket en klarar av. Jag kan säga, att jag snart inte klarar av detta längre. Citodon har jag ingenting kvar av, tog den sista idag på dan.. Nu fick det bli två tram.. Inte för att det är bra, för at ör jag inte kommer att överleva kvällen annars. Det skumma är, att jag kan läsa, utan att huvudvärken blir värre, men jag kan inte få någonting skrivet. Jag tycker själv att det även märks här. Det är flera ord som försvinner, mitt sätt att formulera mig har ändrats,  och det går inte heller lika snabbt som det brukar. 

I morgon blir det till att ringa till min vanliga läkare.. Se vad hon har att säga nu, när den har förändrats och det inte riktigt går som det skall.. Jag vet inte vad jag vill att de skall kunna göra. Det är inte så, att jag tror att det finns en mirakeltablett som kan få allting bra på tio min, utan att de skall ta mig på allvar, att mitt liv inte längre fungerar..

Jag bryter ihop.. Kanske inte så konstigt.. Men jag har ingenting annat att göra just nu..