Hur länge till jag orkar mitt i allt detta.
Hur länge kommer jag orka kämpa för barnen, om jag inte kan hålla uppe mig själv. Jag ser ju vad som händer. Mitt självskadande har ökat. Jag har sår på händer och i pannan. allt intygande, att jag inte kan. att jag inte orkar. att jag inte är tillräcklig för något. Det visar ju sig vara sant. Om och om igen.
Varför känns det som att jag river mer än vad jag kan hålla uppe? Jag sätter fast en sten, men två på ett annat ställe, rasar. Trot att fogarna sitter som de skall, så är det någon som går och har sönder dem med mejsel. Jag blir aldrig klar. Jag kommer aldrig framåt. Snarare bakåt. Jag kan inte, jag orkar inte, och jag vet heller inte vad mer jag kan göra, för att på något sätt lyckas hålla mig flytande. Hålla mig uppe för det som kommer. Va faN!!!
Barnen håller sig undan. De tittar inte ens på mig, smyger sig till toaletten för att inte behöva se mig. Och jag är livrädd. För i morgon. För hur mötet med skolan skall gå och vad Exet kommer att säga. Va fan!!! Börjar nästan gråta så fort jag tänker på det. Att sitta där. Och veta att allt i grund och botten mest är skit. Med allt. Mina händer vittnar om det. Alla märken. Har börjat hamna mer och mer i de där tankarna på att det kanske skulle vara bättre om jag inte fanns. Att det skulle vara så mycket enklare för alla andra. De som inte behöver stå ut med mig, då. Men jag kommer inte göra något. Det finns inte med på kartan. Men jag måste hitta något som kan bedöva mig mer. Få ner mina känslor, få ner tankarna till en behaglig nivå. För nu spinner de. Konstant. Och de får aldrig vila, för jag vet inte hur jag skall få dem till att göra det med allt som är.
Jag är bara så färdig.
Och livrädd
Och rädd för att göra fel
Misstagen som bara kan finnas där
De jag inte kan göra någonting åt
Känslan av att allt rinner mig genom fingrarna
Att jag gör allt sämre.
Allt går i ett. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg heller. Det är så många saker som måste försökas fixas till. Lärare som skall meddelas om barnens försenade/oinlämnade uppgifter, människor jag skall ta kontakt med, på grund av att jag i nuläget inte klarar av att arbetsträna. För att jag sjunkit så lågt igen, att jag inte riktigt själv vet vart jag har tagit vägen. Eller jo, jag vet vart jag är, och vart jag är på väg. Men vägen dit, är fan inte lätt!!
Jag förstår inte hur tiden har gått så fort som den har gjort. Att detta år snart redan är slut. Hur hände det? Jag vill inte ha jul, eller nyår. Jag orkar inte. Va FAN. Ångesten har redan börjat, och den blir värre och värre. Sakta men säkert byggs den upp, för att sedan hamna någon stans utom kontroll. Och det krävs bara småsaker. Sådant som inte kan hanteras nu. Som jag inte vet hur jag skall hantera.
Jag är bara trött. Just nu. Jag vill sova. Kan inte somna på kvällen, och det märks nu.
I helgen försvann du. Och jag har ännu inte tillåtit mig att sörja ordentligt sedan första chocken har lagt sig. För mig var det overkligt. Oväntat. Jag trodde inte att det skulle bli nu, att du hade flera år kvar. Det var ju nu som allt börjat ordna till sig för dig.
Du skulle överleva oss alla.
jag vet inte hur jag skall känna, eller hur mycket jag får sörja. För jag var egentligen inte släkt med mig. Och jag har inte känt dig lika länge som de andra. Men under de fyra-fem år som jag känt dig, lärt mig mer om dig, fått prata och diskutera, skratta med dig, så kände jag på något sätt en väldigt stor samhörighet med dig. Du förstod mig.
Jag hade så många planer. Jag skulle skriva ett handskrivet brev till dig. För att jag visste att du tyckte om det. Vi skulle gå och kolla på gamla bilar. Jag hade lovat att du först av alla skulle bli bjuden till mitt och sambons eventuella bröllop.
Det dåliga samvetet tränger sig på. Varför kom vi inte och hälsade på som jag ville. Eller varför hoppade jag inte av hos dig när jag åkte förbi. Jag misstänker att jag inte ville tränga mig på. För du tillhörde inte min sida av släkten.
Jag vet inte. Får jag sakna dig?
Jag skäms över min vikt. Massor. Och det blir inte bättre av att sambon kommenterar den ibland, i situationer då han försöker vara rolig. Han lägger fram det som ett skämt, eller del av ett skämt. Men det går absolut inte hem hos mig. Jag vet att jag är överviktig, att jag väger mer än jag någonsin har gjort. Att jag tänker på det varje gång jag råkar se mig själv i spegeln, i en glasruta i någon affär. Att se mig ibland räcker, jag behöver inte höra någonting om min vikt i flera negativa sammanhang.
Jag skall börja träna. Igen. Jag skall fortsätta med det. Jag att jag blir hånad utifrån vad jag väger, hjälper mig ingenting.
Som det känns 