Jag är rätt bruten / Bara vara Jag

Varför känns det som att jag river mer än vad jag kan hålla uppe? Jag sätter fast en sten, men två på ett annat ställe, rasar. Trot att fogarna sitter som de skall, så är det någon som går och har sönder dem med mejsel. Jag blir aldrig klar. Jag kommer aldrig framåt. Snarare bakåt. Jag kan inte, jag orkar inte, och jag vet heller inte vad mer jag kan göra, för att på något sätt lyckas hålla mig flytande. Hålla mig uppe för det som kommer. Va faN!!!

Barnen håller sig undan. De tittar inte ens på mig, smyger sig till toaletten för att inte behöva se mig. Och jag är livrädd. För i morgon. För hur mötet med skolan skall gå och vad Exet kommer att säga. Va fan!!! Börjar nästan gråta så fort jag tänker på det. Att sitta där. Och veta att allt i grund och botten mest är skit. Med allt. Mina händer vittnar om det. Alla märken. Har börjat hamna mer och mer i de där tankarna på att det kanske skulle vara bättre om jag inte fanns. Att det skulle vara så mycket enklare för alla andra. De som inte behöver stå ut med mig, då. Men  jag kommer inte göra något. Det finns inte med på kartan. Men jag måste hitta något som kan bedöva mig mer. Få ner mina känslor, få ner tankarna till en behaglig nivå. För nu spinner de. Konstant. Och de får aldrig vila, för jag vet inte hur jag skall få dem till att göra det med allt som är. 

Jag är bara så färdig.
Och livrädd
Och rädd för att göra fel
Misstagen som bara kan finnas där
De jag inte kan göra någonting åt
Känslan av att allt rinner mig genom fingrarna
Att jag gör allt sämre.

Min vikt / Bara vara Jag

Jag skäms över min vikt. Massor. Och det blir inte bättre av att sambon kommenterar den ibland, i situationer då han försöker vara rolig. Han lägger fram det som ett skämt, eller del av ett skämt. Men det går absolut inte hem hos mig. Jag vet att jag är överviktig, att jag väger mer än jag någonsin har gjort. Att jag tänker på det varje gång jag råkar se mig själv i spegeln, i en glasruta i någon affär. Att se mig ibland räcker, jag behöver inte höra någonting om min vikt i flera negativa sammanhang.

Jag skall börja träna. Igen. Jag skall fortsätta med det. Jag att jag blir hånad utifrån vad jag väger, hjälper mig ingenting.

 

Blir arg / Bara vara Jag

Det blev bråk på morgonen här. Sambon blev arg på sonen som inte sköter om sin kanin som han skall. Jag förstår sambon, men sonen blev knäckt och sambon hade inte tid att sitta ner och prata om vad som sker med sonen. Det funkar inte att göra så. Det finns funktionsvariationer, och att bara skälla utan att prata efter, det ger ingen effekt. Han stänger av. Lyssnar inte, tar inte in. Och jag fick plocka upp resterna.

Det är för mycket som händer nu. Psyk som skulle ha ringt för två dagar sedan har ännu inte ringt. Jag måste ha någonting som hjälper mig igenom den största ångesten. För lergigan hjälper inte. Inte det minsta. Och ångesten är så konstant.

Jag hänger inte med i det som sker runt omkring. Jag glömmer, missar, hör inte, fungerar inte så som jag bör. Och det är inte bra, inte någon stans. Jag funderar på vad jag kan göra för att ändra det hela, få det till att vända, men det jag har försökt hjälper inte alls. Jag försöker sysselsätta mig, rita, virka, allt, men det är ingenting som fungerar. Mornarna är bland de värsta, för då ligger det på mig att få iväg alla, ink. sambon. Vi skall upp, alla barn skall iväg i olika omgångar, och sedan är det min tur. Efter att ha gått ut med hunden.

Jag är slut och trött som människa. Det sitter i hela mig och vägrar förminskas och försvinna.

Jag gör det jag kan för att hålla mig uppe, men det är inte alltid det känns som att det hjälper. Inte nu, det är för mycket. Någonting varje dag, jag vet varken ut eller in. Och så skall allt annat hinnas med också. Vart hamnar jag i det hela? När skall jag få ha tid att tänka på mig?

Hur gör ni andra där ute? Hur gör ni för att hinna med allt runt omkring, samt er själva? Vad gör ni? När?

Jag behöver komma på ett bra sätt, och det snarast

Ibland funderar jag / Bara vara Jag

Ibland och ibland, egentligen är det väl något som skulle kallas för något bra ord som kommer innan ibland men efter alltid. Just nu är det mycket med hur jag skall orka med allting som sker runt omkring mig. Hur allt skall fortsätta. Vad som händer härnäst.

Jag har varit sjuk i snart tre år, alltså hemma från jobbet i tre år. Under de första två åren, var jag inneliggandes totalt sex månader. Det är lång tid. Och de perioder som var emellan, spenderade jag hemma, inte fullt frisk, jag kommer inte ihåg någonting. Inte hur jag kunde fungera, vad jag gjorde om dagarna, hur jag fick vardagen att gå. Boendestödet kom fyra gånger i veckan, det hjälpte, men den övriga tiden då? Jag vet att jag somnade vid 7 halv åtta i soffan i stort sätt varje kväll, att jag sov länge mitt på dagen. Men vad gjorde jag mer, när ingen annan var hemma? Jag kunde inte spela något datorspel under de perioderna, och inte heller titta på tv’n. Läsa gick inte heller för sig. Tid och år som bara har försvunnit. Det var inte jag som sa *poff*, det var tiden.

Saker som gnager / Bara vara Jag

Jag kan inte släppa det. Jag var barnvakt i helgen åt syrrans barn. Jag har absolut ingenting emot att vara det, men när vi väl var där, fick jag veta att hon + karl, skulle gå och käka brunch med brorsan och hans tjej. Det kändes väldigt olustigt. Då skulle jag vara där hemma hos dem, ta hand om deras barn, medan de var ute och kunde umgås. Va fan?

Några veckor innan, åkte syrran och mamma iväg på charter i nästan en vecka. De tänkte inte ens på att fråga mig, då syrran tog för givet att jag inte hade någon lust att följa med, eller att jag inte hade pengar, eller att jag mådde dåligt. Ja, men fråga kan man väl ändå göra? Eller är det för mycket begärt?

Det känns som att jag hamnar i kläm. Hela tiden. Jag vet att jag är äldst, att jag inte pratar med mamma varje dag, eller vecka. Att jag inte kommer ihåg när mina små syskon fyller år och köper presenter till dem. Men, det beror inte på att jag inte bryr mig, det beror på att jag de senaste tre åren har haft ett helvete med mig själv och allt det som rör hemmet. Jag har inte ens haft tid att hitta mig själv.

Det gnager även, att dotra inte fick någon present att mamma när hon fyllde. Alla andra får, hennes andra barnbarn, men inte hon.. Hon har inte sagt någonting om det, dotra alltså, och det kanske bara är jag som hakar upp mig på sådana saker. Men det är för att jag är van att se till de saker som inte blir som det är tänkt. Att lägga märke till när jag hamnar bakom. När jag och det som har med mig att göra, kommer sist.

Jag vet verkligen inte hur jag skall komma undan denna fälla.

Det känns bara som att det blir så, utan att någon riktigt tänker på mig.