Det där med barnfrihet har jag fastnat på idag. Har tänkt på det sedan jag skrev förra inlägget.
Hur hemskt det än må vara, så är det faktiskt så att när en har uppdelad hand om barnen, så blir det lätt att en ställer in sig på sina lediga dagar. Det planeras, eller så tar en bara dagen som den kommer. Kanske planeras det att nästa gång som barnfriheten kommer, så skall det ske en resa. Även om en inte bokar, så har en tankarna där, eller kanske en barnfri middag, med kära vänner, med dricka och tillbehör. Så körs det i botten. Exet kan av någon anledning inte ha hand om barnen, då går planerna i stöpet ganska så snart.
Vad jag inte kan förstå, är hur en kan vänja sig så snart. Som jag sa tidigare, så är alltid saknaden av barnen där, men att få vara själv är ändå något som behövs, en uppvilning inför vad som komma skall. För att kunna vara en bättre förälder när barnen kommer tillbaka. Men jag tänker fortfarande tillbaka på hur det var, när jag bodde ihop med exet, och barnen alltid var med i bilden. Att då vara utan barnen i flera dagar, var något som var hemskt på ett annat plan än nu. Nu kan jag njuta över att inte behöva ha kontrollen på samma sätt, för jag vet att de har det bra där nere. Jag behöver inte komma ihåg att passa tider, stressa mig igenom skolan, bara för att sonen skall hämtas på dagis, inte känna att jag inte kan åka någonstans, då jag egentligen skall vara hemma och plugga för att sonen är på dagis. Eller att jag måste göra saker för att baren skall ha det bra. Men när barnen väl är här, då är det där inget problem. Det är rutiner.
Efter det att jag och exet hade flyttat isär, hade jag barnen på heltid, allt utom varannan helg (om det ens det), och vi bodde i en stuga på 26kvadrat. Inte mycket att hurra för. Men vi hade allt vi behövde. Då var det tungt, barnen gick mig faktiskt på nerverna, och jag mådde verkligen som skit. Jag hade inget annat liv, det var bara barnen som gällde, och kanske skolan. Det jag hann med.
Men annars så var det inte så mycket mer. De gånger som barnen åkte iväg till sin fader då, var hårda, samtidigt som det var väldigt skönt. Jag kunde träffa min nuvarande sambo på helgerna, utan att barnen var med. Kunde träffa andra vänner och kunde bara vara jag. Men ändå så var där hela tiden en oro inför vad som kunde hända. Det är mycket som kan hända skall jag säga, och tillslut så slutade det med att barnen bodde hos sin fader på heltid och jag hade dem på helgerna. Ungefär i samma sväng som jag flyttade in till sambon och till en riktig lägenhet. Då var det skillnad, då var saknaden något enormt, att bara få träffa sina barn två gånger i månaden, det var tufft. Och jag förstår verkligen exet, det gör jag. Jag vet hur det är.
Dock så var det också en frihet i det hela. Jag hade dagarna för mig själv, kunde göra vad jag ville när jag inte jobbade eller pluggade. Jag behövde inte ansvara för någon annan än mig själv.
För mig gick barnfriheten bra, jag satt inte bara och väntade på att de skulle komma, utan jag njöt över att jag inte hade dem. Antagligen för att det var jag som hade haft hand om barnen hela tiden sedan de kom, och inte hade haft många nätter eller dagar ifrån dem. Exet hade inte gjort mycket för att jag skulle kunna resa utan barn, utan så fort något sådant skulle göras, så skulle barnen komma med mig, så att han fick vara själv. Ungefär så fungerade förra förhållandet.
Så där av tror jag, att det för mig blev en frihet som jag aldrig känt att jag haft. Exet hade det, han kunde i stort sätt göra de han ville, men inte jag, jag fick göra allt med barnen. Skulle jag åka upp en dag till sthlm, så fick barnen följa med. Spelade ingen roll vilka jag skulle träffa eller vad jag skulle göra, de skulle med. Det skulle mycket till innan jag kunde göra något själv. Kunde inte ens åka till V-ås för att handla utan att de skulle med. Själv skulle han göra allt själv.
Så det var en frihet som jag inte hade haft på 4-5år. något som alltid hade varit emot mig. Nu kunde jag gå och handla själv, jag kunde handla kläder utan att någon skrek i vagnen, och jag kunde gå och ta en fika utan att behöva tänka på att barnen var med.
Sedan landade även jag i det där, och saknaden blev större. Men ändå så kan jag inte säga att jag inte står ut med att barnen inte är här. Och jag VILL att båda barnen skall leva och bo här, för jag tror att de kan få det väldigt mycket bättre. Sonen bor här redan, men jag tror att dotra min skulle kunna komma upp sig mycket mer, och även få mer hjälp. för där nere, tas det inte riktigt på allvar..
Som det känns 