Här åter igen / Bara vara Jag

Jag kan inte smita bort här ifrån, jag faller alltid tillbaka i gamla spår. Speciellt då det går sämre och jag behöver skriva av mig. Så är det nu

Jag är inne i ett skov, som håller på att förgöra mig. Sakta men säkert blir jag sämre, och ingenting jag gör tycks göra det bättre. Proppar i mig Lergigan i de mängder jag får, oftast lite mindre, då de ändå inte hjälper fullt ut men som är det enda jag har att ta till. Ångesten sitter så högt upp i halsen att jag gärna skulle spy ut den över allt och ingenting, men det går inte. Den är fast. Har äntligen förstått hur det känns att känna det som att allt en har att andas igenom är ett sugrör. Äntligen och äntligen, är ingen förnäm historia, och inget jag önskar någon, men jag vet nu hur det känns. Fan.

jag klarar inte av att falla så hårt igen. Att åter igen hamna på psyk.. Även om det kanske är det som behövs för att jag skall kunna ta mig upp. Jag börjar oroa och få folk till att undra om de kan göra något, när allt jag behöver är att lyckas ta hand om mig själv. Det går inte just nu. Att göra någonting. Jag faller.

Vi höjde Esitalopram i förra veckan, i hopp om att det skulle hjälpa. Kanske är det den som fått mig att må sämre, som en vanlig biverkning i början kan vara. Men jag vet inte. Vad vet jag egentligen… Inte mycket inte.. Men jag vet att jag faller. Sakta men säkert.

Ett litet rop på hjälp och stöd i cyberrymden som kanske egentligen inte gör till eller från. Nä jag kommer inte göra något dumt, men jag behöver stöd för att klara vardagen, sådant som inte boendestödet kan ge.. Sådant som sambon inte kan förstå.. Sådant som jag fylls på med. För att åter igen falla.

psykiatriska jourmottagningen / Bara vara Jag

Okej, nu får vi se vad som händer.

Har varit i kontakt med den psykiatriska jourmottagningen här, och väntar nu på att få se om någon ringer upp. Jag mår skit. Är totalt nere i botten, och känner att jag inte kommer någon stans. Hur jag än försöker, så kommer jag inte lyckas att ta mig upp. Inte till en stabil nivå.

Häromdagen lyckades jag riva mig så pass på fingret, att jag nästan tog mig igenom under huden. Smörjt med antiseptisk salva, och hoppas på att det inte skall bli infekterat. I fredags var jag nära att ta mig an några tabletter, för att komma ifrån.. Inte för att dö, utan för att få lite frid.

Och jag vet inte var ifrån det kommer!!

Han på jourmottagningen var i alla fall väldigt trevlig. Frågade om jag ville bli inlagd, men jag sa att det var på gränsen. Vi får helt enkelt se, om någon ringer upp, eller om det får gå ett tag till. Jag vet inte jag.. Va fan. Om jag blir inlagd, hamnar allting på sambon. Så kan det inte vara, så får det inte vara!!! Helvete också! Jag orkar inte. Hur jag än vrider och vänder på det, så är det han som påverkas av det. På ett eller annat sätt. Och visst, det är han som påverkas av att jag mår dåligt, så är det. Jag tar åt mig av allt som sägs, tror att alla viskar bakom ryggen på mig, kaostankar, katastroftankar, och allt annat svämmar över och jag känner mig mindre och mindre…

 

 

Sjunker / Bara vara Jag

Just nu sjunker jag, och jag är medveten om det.

Frågan vad det beror på, har allt för många svar, och hur jag än vrider och vänder på det, så kommer det inte att ge mig någon lösning, inte just nu. Det är för mycket som stör, för många tankar som förstör vardagens gång, och jag själv som inte kan bryta mönster

Hur jag än försöker förmå mig till att göra något, så går det inte. Samtal borde ringas, och vissa av dem är inte ens farliga, intalar jag mig själv. Kanske inte för någon annan, men jag vet, att jag mår skit bara av att tänka på dem. Att veta att jag tillslut måste ringa, är ett helvete. En del av det som får ner mig. Ångesten samlas kring dessa tankar, ett steg i ledet.
Att det sedan är mitt fel, att vi inte har det så gott med pengar, är ett annat problem. Studerandet ger inte speciellt mycket klirr i kassan, och sambon får in nästan dubbelt så mycket som mig. Gissa vem som betalar mest räkningar.. Jag köpte skor, kan inte jobba extra tack vare att graviditeten är som den är just nu, och för att jag inte mår bra. Besöken på psyk kostar 100 kr varje gång, visst snart har jag frikort, men än är det ett tag kvar. Snus, är inte heller billigt. Jag borde sluta, det är jag medveten om, men just nu, skulle det inte gå. Allt är mitt fel.. Det är så det är, och det är inte mycket att göra åt saken.
Ensamheten är nästan värst. Även om jag vet att jag har folk omkring mig, som bryr sig, ibland, så är det svårt att se utanför den bubbla som jag har stängt in mig i. Jag är glad över a. henne kan jag skriva till, säga så som det faktiskt är, men det är över mail. De jag träffar irl, vet egentligen ingenting om hur det egentligen är, att vara jag. Inte många i alla fall. Vissa tror sig veta, vissa tror sig se igenom det jag väljer att visa. Tänk om de visste, hur mycket mer som egentligen finns där.
Jag var inne och läste på en blogg nyss, som fick mig att tänka till en extra gång. Jag har mina tankar, de har funnits med mig i många år, men de senaste åren har varit bättre, jag har kunnat hindra mig. Men samtidigt så har jag funnit andra sätt. Sätt som inte märks, som jag själv knappt märker att jag gör. Självskadebeteenden är svåra att komma ifrån, även om det aldrig har gått så pass långt att jag faktiskt har fått mig själv till att blöda, så har behovet av att skada mig funnits där. Och det finns fler sätt att göra det på, än rent fysiskt. Tankarna på att göra det fysiskt, finns fortfarande, jag vill, hindrar mig, men tankarna är där. Hittar andra sätt, det är inte svårt.

Förlåt, för ett inlägg som kanske inte är det bästa, men varför hålla inne med sådant som är sant..  

Fibron har mig i sitt grepp / Bara vara Jag

Stress, och ont i kroppen. I morse kom jag knappt ur sängen. Vet inte vad det är med mig. Eller jo, det är fibron. Antagligen så känner den av vädret, vilket har märkts tydligt dessa dagar, då regnet står som spön i backen vissa sekunder, och andra så är det bara mulet och grått. Smärta på sidan av benen, stelhet som inte vill ge med sig. Jag går som en 90åring (för att generalisera), och blir lätt som en plätt omgådd av de flesta.

Smärtan i går inte bort, vad jag än gör, så är den kvar. Funderar på att lägga mig i ett varmt bad, men tror inte att jag kommer att komma så pass långt. Har en hel del att göra när det kommer till pluggandet.

Exet strular som vanligt. Sonen som skulle ner till helgen, får inte åka förens på söndag. Men då blir han kvar hela veckan, vilket alltid är något. Vi som verkligen skulle behöva en barnledig helg.. För att vila upp oss och för att bara vara vi. Sådant som inte sker allt för ofta.

Samtidigt så känns det som att allt som sker är mitt fel. Att dessa ändringar kommer, har bara med mig att göra, det är mitt fel, att allt är som det är. Det är mina barn. Mitt ex. Mitt förra liv. Mina problem. Är det konstigt att det känns jobbigt ibland?

Jag börjar komma i en sömnperiod igen. Somnade när jag lade sonen igår, sambon väckte mig när han kom hem. Sedan somnade jag i soffan.. På en gång. Tror inte ens att jag han säga något till sambon innan det var kört. Trevlig jag är va? Och jag hade inte ens gjort något speciellt. Inga mediciner tagna eller något. Sedan sov jag till 2 i soffan. Lika så sambon upptäckte jag.. Kom då på att jag glömt ta Lyrica.. Så det var bara till att göra det, om jag inte ville ha känslan av att ha glömt den.. Kunde inte vakna i morse heller. Klockan ringde, men inte hjälpte det.. Sambon försökte få upp mig, men det gick inte det heller. Tills det var dags att gå.. låg i sängen så länge jag kunde..

Hoppas att det slutar snart, för jag vill inte vara en sådan som sover bort all tid.. Jag vill inte vara tråkig, jag vill känna att jag orkar med.. Att jag i alla fall kan vara lite social.. Ha kraft och ork..