Jag är rätt bruten / Bara vara Jag

Varför känns det som att jag river mer än vad jag kan hålla uppe? Jag sätter fast en sten, men två på ett annat ställe, rasar. Trot att fogarna sitter som de skall, så är det någon som går och har sönder dem med mejsel. Jag blir aldrig klar. Jag kommer aldrig framåt. Snarare bakåt. Jag kan inte, jag orkar inte, och jag vet heller inte vad mer jag kan göra, för att på något sätt lyckas hålla mig flytande. Hålla mig uppe för det som kommer. Va faN!!!

Barnen håller sig undan. De tittar inte ens på mig, smyger sig till toaletten för att inte behöva se mig. Och jag är livrädd. För i morgon. För hur mötet med skolan skall gå och vad Exet kommer att säga. Va fan!!! Börjar nästan gråta så fort jag tänker på det. Att sitta där. Och veta att allt i grund och botten mest är skit. Med allt. Mina händer vittnar om det. Alla märken. Har börjat hamna mer och mer i de där tankarna på att det kanske skulle vara bättre om jag inte fanns. Att det skulle vara så mycket enklare för alla andra. De som inte behöver stå ut med mig, då. Men  jag kommer inte göra något. Det finns inte med på kartan. Men jag måste hitta något som kan bedöva mig mer. Få ner mina känslor, få ner tankarna till en behaglig nivå. För nu spinner de. Konstant. Och de får aldrig vila, för jag vet inte hur jag skall få dem till att göra det med allt som är. 

Jag är bara så färdig.
Och livrädd
Och rädd för att göra fel
Misstagen som bara kan finnas där
De jag inte kan göra någonting åt
Känslan av att allt rinner mig genom fingrarna
Att jag gör allt sämre.

Låg, lägre, lägst

Hela jag ryser. Det går kalla kårar genom hela min kropp. Jag känner mig ensam.
Vet inte hur jag skall tänka, vad jag skall göra, hur jag skall fungera.
För några veckor sedan, lämnade jag blodprov, inte bara ett rör fylldes, utan flera. Sedan några månader tillbaka har mina muskler börjat ge upp, eller blivit trötta av minsta lilla ansträngning. Att gå, hacka saker, monotona rörelser, gör att de säger ifrån, rör sig saktare, krävs mer ansträngning. Tyvärr är jag inne på att det är MS jag har. Då jag har fibro i botten, och det väldigt lätt att MS tolkas som det tidigt i skedet, så är det egentligen ingenting jag skulle vara förvånad över om jag har. Det är mycket som tyder på det, tyvärr. Proverna visade att jag var nära för höga blodsockernivåer och att jag hade förhöjda infektionsvärden. Det sista oroar mig. Tyvärr skickade läkaren bara ett brev med den informationen, och att nya prover skulle tas. Tills dess är det 15 dagar kvar. Lång väntan. Jag skall försöka ringa och se om hon kan berätta någonting mer om testerna. Skulle vara bra om jag fick veta lite mer.

Men allt annat är väl inte heller så bra. Jag vet inte vad det är egentligen. Det känns som att jag går på nålar.. Osynlig, bortglömd, tagen förgiven. Det känns som att jag vill gråta konstant, men ingenting kommer och ingen får se att jag är ledsen över någonting. Jag glömmer bort, tappar bort mig. Inget jag gör duger.

Jag är så felplacerad.

Jag har inga krafter kvar.

Jag är ledsen / Bara vara Jag

Klumpen försvinner inte. Det känns som att det jag gör, inte duger till. Jag känner för att lyssna på en massa gamla depplåtar, westlife, Backstreet boys. Sådant som ingen tror att jag lyssnar på. Sådant som jag gör i smyg. Jag känner att jag inte räcker till. Att jag inte heller vågar säga ifrån om saker jag tycker är fel. Och att det jag faktiskt säger till om, inte hörs.
Som med budgeten vi skulle göra. Jag ville ha kontanter och lägga i kuvert, men nä. Det skulle vara enklare att göra av med. Att inte se vad pengarna gick till. Och det var bättre att skriva upp i efterhand vad som hade handlats och dra av i Appen. Jag tyckte att i så fall skulle alla kategorier finnas med i appen, så att det skulle vara lätt att se, men nä, det skulle vara för mycket. Tror ni att det har följts någon budget månaden som gått? Nä.. Tror ni vi hade pengar kvar tills idag? Knappt. Trots mycket extrapengar som kom in i form av vårdbidrag retroaktivt. Ingenting sparat.
Sambons ovana går mig också på nerverna. Jag har aldrig skrivit om det tidigare tror jag. Men ändå. Inget farligt, men kostar pengar. Han får lägga pengar på det, men jag då? Jag kan inte lägga pengar på sådant. Och vanan verkar bli mer och mer… Jag gillar det inte, men vet inte hur jag skall säga det. Den person som jag brukar kunna diskutera sådana här saker med, har jag inte pratat med på ett halvår. Han har nog med sitt. Vill inte dra ner honom med mina problem.
Det kan gå dagar utan att någon hör av sig till mig, någon som inte är en person som måste ringa mig på grund av jobb. Eller sambon, eller barnen. Ingen har heller skrivit något till mig.
Jag känner mig så bortglömd. Så extremt ensam. Nu är tårarna nära igen. Häromdagen, mitt i natten, kunde jag inte sluta gråta när jag satt inne på toa. Tårarna bara rann. Över allt som är. Över allt som varit. Över allt som inte kan göras om. Men jag har ingen att prata med det om. Ingen som skulle förstå i alla fall. Eller ta det på allvar. Ledsamt leende på. Fejkat leende. Ingen märker hur det är. För det finns ingen som bryr sig.

Tystnad. För ingen skulle ändå förstå.

Eller lyssna

Eller märka

Vill bara bli märkt.

Förstådd

Vill bli av med klumpen som säger att något är helt fel. Att jag inte duger. Att det jag säger inte är någonting värt. Vill bara bli tagen på allvar. Inte behöva vara rädd för vad svaret kommer vara. Inte bli rädd att förarga någon. Inte vara rädd för att känna att det jag säger är Fel. Att jag är Fel. Att det jag gör är Fel.

Jävla Fel!

Jag är världens sämsta människa! Konstaterat och klart / Bara vara Jag

Fan också!
Hur jävla dålig får en vara! Hur har jag kunnat missa det! Och så sitter jag där och borstar hunden.. Hon är helt jävla röd i huden, ser ut som att håren ryckts loss eller något. Fan! Jag orkar inte. Inte nu. Jag klarar det inte. Jag vet inte hur jag skall klara detta. Hon verkar inte ha ont, men ändå. Klagade ingenting när jag borstade. Jag går under.

Jag känner mig så jävla DÅLIG! Sämsta människan i historian. Dessutom är jag livrädd för veterinären, Jag kan inte gå dit, speciellt inte själv. Där får en ännu mer höra hur dålig människa en är som missat en sådan sak, som inte sett det tidigare, som inte… Ja… Allt. Och vad kostar inte det att gå dit? Massor.. Jag kan inte trolla med knäna.. Jag vet inte hur jag skall lösa detta.. Just nu vill jag bara sova. Önska att allt försvinner.

Hur jävla dum får en va!
Jag hatar mig själv..
Varför alla dessa djur…
Sitter i soffan och gråter..
Jag orkar inte…
Klarar inte..
Vill stänga in mig..
Inte prata med någon..
Jag kommer bli så jävla dumförklarad,  höra hur dålig jag är, att jag inte kan ta hand om djur, att allt är mitt fel, att jag inte skall ha djur, att jag…

Vad vet jag / Bara vara Jag

Sambon är superstressad. Över vad vet jag inte. Fick knappt komma i närheten av honom. Smäller i balkongdörren när han går ut. Går knappt att prata med honom. Eller snarare, jag vill inte prata med honom när han är sådär. Jag får bara arga blickar. Han påminner så mycket om de stora barnens pappa när han blir sådan. Och jag, jag blir rädd. Inte för att han skulle slå mig, eller att deras pappa gjorde det. Utan det är mer den där förnedringen som finns där i. Hur mycket som är mitt fel. Att barnen låter, att katterna går överallt, att hunden är här och var och skäller ibland, att golvet är smutsigt, att det ligger snus på nå dumt ställe, att mattan är korvig, att barnen pratar, att blommorna inte har fått vatten, att det står disk på vardagsrumsbordet, att jag finns till, att jag ställt till allt som är, att allt är mitt fel.

Egentligen så vet jag att det inte är så, egentligen. Men det är svårt när rädslan sitter så pass djupt som den gör. Det är svårt att komma bort från den. Och blicken säger så mycket.

Jag förstår att han tycker att det är jobbigt nu, när försäkringskassan inte vill ge honom pengar, trots läkarintyg. Han sitter och skriver in saker på Fk nu, och därför är han stressad. Vill få det rätt och korrekt. Inte bli störd. Allt jag ville fråga, var om han behövde hjälp med något. Men jag kom knappt så långt innan blicken kom. Den där blicken som berättar för mig hur värdelös jag är.