I helgen försvann du. Och jag har ännu inte tillåtit mig att sörja ordentligt sedan första chocken har lagt sig. För mig var det overkligt. Oväntat. Jag trodde inte att det skulle bli nu, att du hade flera år kvar. Det var ju nu som allt börjat ordna till sig för dig.
Du skulle överleva oss alla.
jag vet inte hur jag skall känna, eller hur mycket jag får sörja. För jag var egentligen inte släkt med mig. Och jag har inte känt dig lika länge som de andra. Men under de fyra-fem år som jag känt dig, lärt mig mer om dig, fått prata och diskutera, skratta med dig, så kände jag på något sätt en väldigt stor samhörighet med dig. Du förstod mig.
Jag hade så många planer. Jag skulle skriva ett handskrivet brev till dig. För att jag visste att du tyckte om det. Vi skulle gå och kolla på gamla bilar. Jag hade lovat att du först av alla skulle bli bjuden till mitt och sambons eventuella bröllop.
Det dåliga samvetet tränger sig på. Varför kom vi inte och hälsade på som jag ville. Eller varför hoppade jag inte av hos dig när jag åkte förbi. Jag misstänker att jag inte ville tränga mig på. För du tillhörde inte min sida av släkten.
Jag vet inte. Får jag sakna dig?
Som det känns 