Fibron har mig i sitt grepp / Bara vara Jag

Stress, och ont i kroppen. I morse kom jag knappt ur sängen. Vet inte vad det är med mig. Eller jo, det är fibron. Antagligen så känner den av vädret, vilket har märkts tydligt dessa dagar, då regnet står som spön i backen vissa sekunder, och andra så är det bara mulet och grått. Smärta på sidan av benen, stelhet som inte vill ge med sig. Jag går som en 90åring (för att generalisera), och blir lätt som en plätt omgådd av de flesta.

Smärtan i går inte bort, vad jag än gör, så är den kvar. Funderar på att lägga mig i ett varmt bad, men tror inte att jag kommer att komma så pass långt. Har en hel del att göra när det kommer till pluggandet.

Exet strular som vanligt. Sonen som skulle ner till helgen, får inte åka förens på söndag. Men då blir han kvar hela veckan, vilket alltid är något. Vi som verkligen skulle behöva en barnledig helg.. För att vila upp oss och för att bara vara vi. Sådant som inte sker allt för ofta.

Samtidigt så känns det som att allt som sker är mitt fel. Att dessa ändringar kommer, har bara med mig att göra, det är mitt fel, att allt är som det är. Det är mina barn. Mitt ex. Mitt förra liv. Mina problem. Är det konstigt att det känns jobbigt ibland?

Jag börjar komma i en sömnperiod igen. Somnade när jag lade sonen igår, sambon väckte mig när han kom hem. Sedan somnade jag i soffan.. På en gång. Tror inte ens att jag han säga något till sambon innan det var kört. Trevlig jag är va? Och jag hade inte ens gjort något speciellt. Inga mediciner tagna eller något. Sedan sov jag till 2 i soffan. Lika så sambon upptäckte jag.. Kom då på att jag glömt ta Lyrica.. Så det var bara till att göra det, om jag inte ville ha känslan av att ha glömt den.. Kunde inte vakna i morse heller. Klockan ringde, men inte hjälpte det.. Sambon försökte få upp mig, men det gick inte det heller. Tills det var dags att gå.. låg i sängen så länge jag kunde..

Hoppas att det slutar snart, för jag vill inte vara en sådan som sover bort all tid.. Jag vill inte vara tråkig, jag vill känna att jag orkar med.. Att jag i alla fall kan vara lite social.. Ha kraft och ork..

Otillräcklighet (hur gör ni?) / Bara vara Jag

En känsla som finns där, vad jag än väljer att göra.
Den kommer med mig, vart jag än går.

Hur jag än försöker att tänka, för tankar och känslor behöver inte vara sanna, så kommer de ändå tillbaka.

Jag behöver prata igen, för nu börjar jag att flippa ur totalt. Men som sagt, känslor behöver inte vara sanna. Tankar behöver verkligen inte ha någonting med sanningen att göra. Samla mod och kraft, för att förhoppningsvis få fram, att mina sanningar är falska. Att mina känslor och tankar spelar stora spratt med mig.
Det är vad jag hoppas.

Men det lovas ingenting. Jag förbereder mig att att skydda mig, redan innan någonting har skett. För jag vill inte få veta att mina tankar, är sanningar. Jag behöver inte veta det för tillfället. Samtidigt som jag känner att jag måste få reda på, hur mina känslor förhåller sig till verkligheten. De kan vara helt ute och cykla. Ingenting skulle förvåna mig.

Det är så mycket som en skall göra, är det konstigt att dessa känslor kommer upp till ytan, och förblir där? Allting, som har med allt att göra. Allting, kan få en att känna sig otillräcklig..

Ni andra, hur gör ni…?