Av någon anledning / Bara vara Jag

Av någon anledning, kommer jag alltid tillbaka hit. Det är min trygga plats, min ventil ut. Där jag faktiskt känner att jag blir av med det jag behöver, och förmedlar det jag kan.

Det är rätt surt nu. Och kanske inte bara så lite.

Självskadandet har ökat markant sedan helgen, både knogar, handrygg och pannan har sår på sig. Det har varit så jäkla mycket skit, och jag vänder allt emot mig. Jag vet att jag gör det. Och från att ha haft en bättre period, så kan jag nu se hur det går nedför. Hur långt ner jag åter igen hamnat.

Det är aldrig lugnt här. Det är alltid något, och jag tror inte att någon förstår hur mycket det tär på mig. Sambon är hemma idag, men yngsta. Han mår skit han med, men mest på grund av det som händer med honom på grund av allt utanför. Jag får honom att må dåligt, med mitt skadande. Med hur jag mår. Men sen är det inte bara jag. Det har hänt lite där med.

Jag har så många tankar nu. Jag har verkligen hållit på att gå sönder. Bli till en blöt pöl på golvet. Det hade inte varit omöjligt. Inte alls.

Men till saken hör. Att minstingen helt har slutat höra mig. Han ignorerar mig, vill inte att jag skall lägga, vill inte att jag skall göra, vill bara att pappa. Och det har blivit värre. Jag vet att det är mitt fel, att vår kontakt blivit som den blivit. Då jag var ”borta” två år av hans då fyra när jag skrevs ut sist. Jag har inte många minnen där ifrån. Det var sambon som gjorde nästan allt med honom. Det var han som fick ta hand om alla barnen, de långa perioder jag var inskriven, och lika så tiderna emellan, innan jag var stabil. Men det sitter kvar. Jag har gjort så att han inte vill ha med mig att göra. Pappa är tryggheten. Men när en inte ens får ett Hejdå, eller Hej, inget god natt, inga kramar. Ignoration av det jag säger, och pappa vet allt bäst.

Dotra, hatar mig, för att jag lägger mig i skolarbetet, för att jag har kontakt med lärarna och skolans personal. Att jag försöker för hennes skull, att få henne till att åt minstonde få ett E i kärnämnen.

Och så Exet. Han drar i barnen igen. Ni som varit med ett tag, kanske minns att det inte är första gången. Men denna gång har det gått längst. Det började i februari, och har ännu inte hänt något mer än lite samtal med ombud, med svar. Typ så. Han säger att vi ligger i tvist, men det är mer än vad jag vet ( om det inte kommer in ett brev i brevlådan vilken dag som helst).

Och alla möten. kring barn och kring mig. Alla dagar i veckan.

Saker som gnager / Bara vara Jag

Jag kan inte släppa det. Jag var barnvakt i helgen åt syrrans barn. Jag har absolut ingenting emot att vara det, men när vi väl var där, fick jag veta att hon + karl, skulle gå och käka brunch med brorsan och hans tjej. Det kändes väldigt olustigt. Då skulle jag vara där hemma hos dem, ta hand om deras barn, medan de var ute och kunde umgås. Va fan?

Några veckor innan, åkte syrran och mamma iväg på charter i nästan en vecka. De tänkte inte ens på att fråga mig, då syrran tog för givet att jag inte hade någon lust att följa med, eller att jag inte hade pengar, eller att jag mådde dåligt. Ja, men fråga kan man väl ändå göra? Eller är det för mycket begärt?

Det känns som att jag hamnar i kläm. Hela tiden. Jag vet att jag är äldst, att jag inte pratar med mamma varje dag, eller vecka. Att jag inte kommer ihåg när mina små syskon fyller år och köper presenter till dem. Men, det beror inte på att jag inte bryr mig, det beror på att jag de senaste tre åren har haft ett helvete med mig själv och allt det som rör hemmet. Jag har inte ens haft tid att hitta mig själv.

Det gnager även, att dotra inte fick någon present att mamma när hon fyllde. Alla andra får, hennes andra barnbarn, men inte hon.. Hon har inte sagt någonting om det, dotra alltså, och det kanske bara är jag som hakar upp mig på sådana saker. Men det är för att jag är van att se till de saker som inte blir som det är tänkt. Att lägga märke till när jag hamnar bakom. När jag och det som har med mig att göra, kommer sist.

Jag vet verkligen inte hur jag skall komma undan denna fälla.

Det känns bara som att det blir så, utan att någon riktigt tänker på mig.

Förkorta dagarna / Bara vara Jag

När jag mår dåligt, gör jag allt jag kan för att göra dagarna så korta som möjligt. Idag sov jag tre timmar på dagen. Jag vaknade första gången när sambon ringde och sa att han var på väg hem, men bestämde mig för att jag skulle somna om. Ville inte vara vaken. Visste inte vad jag skulle göra. Då är det bästa jag kan göra, att sova. Slippa tänka, slippa fundera, slippa grubbla på saker jag ändå inte kan göra någonting åt. Slippa ÅNGESTEN.

Kanske är det därför jag vaknar på nätterna. Iofs så somnar jag oftast om ganska så snabbt, men det är ändå en pärs i sig att vakna varje natt. De dagar jag inte sover på dagen, vaknar jag ändå. Men ja.. Jag skall sluta med det, när jag mår bättre.

Om jag bara visste vad det är som får mig så här. Om jag kunde hitta ett mönster.. En förklaring.. Om bara..

Att kunna ta igen / Bara vara Jag

Jag har börjat kunna ta igen saker. Sådan som jag kunde innan jag blev sjuk. Sjukare.
Att läsa, åh vad jag saknat att läsa. Visst har jag i perioder kunnat lyssna på böcker, ibland, men det är absolut inte samma sak som att själv kunna läsa. Och när jag väl sätter igång, slutar jag inte förens boken är avslutad. Oftast. Inte så att jag läser ut den på en gång i sträck, men att jag läser så fort tillfälle ges. Beroende på hur lång boken är, krävs det oftast inte mer än ett par dagar innan boken är slut.
Jag läste något som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Dean Koontz. Mhm. Jag föredrar ju King, men kände att jag beövde någonting nytt att börja med. Lånade på biblan till plattan. Mycket smidigt. Jag läste ut böckerna om Odd Thomas på en vecka. Alla fyra. Och jag måste säga att det är ganska så bra för att vara jag, som inte har läst ordentligt på två år, minst.

Det kändes bra. Att få göra någonting som en alltid har kunnat. Alltid har velat. Och som alltid har fungerat utan problem. Att få det bekräftat, att jag inte är helt borta, trotts allt som varit. Kanske kommer jag hitta tillbaka till mig själv. Nu har jag börjat på Joe Hill’s bok NOS4A2. Eftersom att han är Kings son, så är jag lite tvungen att läsa honom. Men han skriver bra. Jag har läst ett par böcker av honom tidigare. När kommer jag inte ihåg, om det var när jag var sjuk eller innan? Kan inte komma ihåg alls. Kan inte tänka mig att det var när jag var sjuk. Den är på engelska. Varför göra det lätt för sig. I och för sig, så har det aldrig varit ett problem för mig. Att läsa på engelska är inte svårare än på svenska, tror jag. Jag kanske inte förstår vart ända ord, men jag förstår meningen av meningen.

När jag läste engelska på universitetet tyckte ena läraren att vi skulle slå upp vart ända ord som vi inte förstod. Tror inte jag gjorde det en endaste gång. Det skulle bara ha sabbat allt. Kanske lite mycket tro på mig själv där, men jag har klarat mig hittills utan att få helt fel begrepp om texten.

Jag kan även spela på datorn igen. Inte långa stunder, men en timme här och en där. Pauser emellan gångerna. Jag blir trött. Orkar inte. Men det är ändå skönt som avslappning, även om det är spel som kräver tankekraft. Testade här om dagen att spela Guitar hero Live igen. Körde mot brorsan. Han är inte alls van vid de nya tangenterna, så jag vann stort. Det klarade jag ju iofs för några månader sedan också. Men det är bra att stärka sig själv ibland tror jag. Speciellt som jag varit så dålig som jag har, och förlorat så mycket.

Tror även att bloggandet är ett sorts bevisande för mig själv att jag klarar av mer än vad jag tror. Kunna dokumentera det som sker, lägga märke till stora som små saker. Få känna sig duktig. Någon gång. Utan att skryta. För det vill jag absolut inte göra. Det är inte meningen. Utan bara få säga att jag tror jag är på väg tillbaka. Sakta. Trappsteg för trappsteg.

Egentligen trodde jag att det skulle gå snabbare. Att jag skulle ta mig upp, bli som vanligt, utan några svårigheter. Jag trodde att det var så. Innan jag förstod att jag förlorade väldigt mycket i första insjuknandet. Kognitionen, kunna hålla flera saker i luften, stressen, dagar och tid. Så mycket blev påverkat. Jag visste ju knappt hur en lagade mat. Jag som är utbildad kock!

Jag vet inte om jag kommer kunna jobba så som jag gjorde innan. Om jag kommer komma tillbaka till min anställning där jag har den nu. Jag misstänker att jag blir omplacerad när det är dags. Det känns hårt, men ändå skönt. Det är inte några kvar där som jag känner. Så mycket har hänt under dessa år. Jag vet inte ens i vilken grad jag kommer klara av att jobba. Men det är ett senare problem.

Nu handlar det om att se framstegen. Att inte blunda för dem. Ta till sig dem och utveckla dem. Men det är lättare sagt än det låter. Men jag skall göra ett försök i alla fall. Ta dag för dag. Ta svackorna som de är. Försöka använda mig av de resurser jag har.

Jag är den jag är. Även om jag ibland, ofta, inte gillar det. Så är det så det är.

Ostabilt.

Känsligt

Nära att brytas.

Jag kommer alltid tillbaka / Bar vara Jag

Hur mycket jag än försöker hålla mig borta från bloggandet, så går det inte. Jag hittar alltid min väg tillbaka. Det kanske tar lång tid ibland, och jag kanske startar nya bloggar. Men det är ändå här jag tillslut hamnar i alla fall. För här har jag er, här har jag mitt liv sedan 2011, om inte tidigare. Kan inte åren i huvudet. Men det är många år. Som har gått väldigt fort. Jag kommer fortfarande ihåg en del av inläggen jag skrev då det var aftonbladets blogg. Jag saknar den tiden ibland. Det var så mycket lättare att hålla koll på alla, hålla koll på sig själv.

Men nu är det som det är, och jag skall inte blicka tillbaka allt för mycket. Inte till det i alla fall. Det tjänar ingen som helst roll.

Bloggandet är för mig ett sätt att rensa mina tankar. När det är jobbigt, svårt, åt helvete. Eller när jag helt enkelt känner att jag behöver dela med mig av bra saker, som kanske ingen annan skulle förstå. Då delar jag i alla fall med mig till mig själv. Genom ord. Genom text. Jag har friheten att skriva det jag känner för. När jag vill. Och sedan behöver jag inte läsa det igen. Inte tänka på det. Jag lämnar orden på skärmen för andra att läsa om de känner för det. Tankarna finns kvar på nätet, men inte hos mig. Jag lämnar över det, kastar det vidare.

Jag gillar den här bloggen. Den har förändrats genom åren, men bara med mig som skribent. Den har följt med mig i mina svängar, förändringar, omställningar. Den har anpassats i tal och i utseende, beroende på vad jag själv känner att jag har behövt för att förmedla hela mig på ett bra sätt.

En trygghet. En vän som alltid finns där, och som alltid har tid att lyssna. Hur tråkigt det än må vara.

Ibland funderar jag på att lägga till en massa bilder i inläggen, för att få det lite trevligare, få det till att sticka ut. Men samtidigt så är det inte jag. Visst, jag älskar att fota, men det är ingenting jag vill ha här. Konstigt kanske, men så är det. Kanske kommer jag ändra mig, men än är jag inte där.

centrifugen snurrar. Snart är tvätten klar. Skall försöka hänga den på en gång. Inte som vanligt. Vänta ett par dagar för att sedan få tvätta om det.

Välkomna till mitt liv