Jag orkar inte. Faktiskt. Det går inte att ta fler motgångar. Inte nu. Inte sen. Det får inte blir mer. Varför kan det aldrig vara nog! Visst har det inte hänt något nytt sedan sist. Men jag känner hur jag är nära att ge upp. Sluta kämpa. Stänga in mig. Bara låta allt försvinna. Låta mig falla.
Men vad skulle det hjälpa, och vem? Jag vet vart jag skulle hamna. Jag vet vad som skulle hända. Jag vet hur jag skulle må. Och inte fan skulle det vara bättre, men jag skulle inte behöva tänka på någonting annat än just mig själv. Jag har stängt in mig med musik nu. Sitter i hörnet på soffan, hörlurarna på som stänger ute alla ljud. Min musik. Bara MIN. Alla gamla låtar. Depplåtar. Kärlekslåtar. Westlife. Jumper. Winnerbäck. Frida. Clapton. Gamla låtar. Mitt liv. Mitt allt.
Jag kör dem när jag behöver komma bort. Tänka tillbaka på en tid som inte alls var så som det är nu. En tid där jag fungerade bättre. Kanske har det att göra med att jag inte var vuxen då. Att jag fortfarande stod under mina föräldrars beskydd. Kanske. Men det hör livet till. Jag vet. Jag vet. jag vet. Får en inte bara tänka tillbaka?
Musik som inte stämmer med det som jag lyssnar på i vanliga fall. Men båda är jag. Olika delar av jag. Delar som kämpar om plats att få komma fram och få synas. Speciellt Westlifedelen. Den brukar inte få komma fram. Funderar på om jag skall leta fram lite Backstreet Boys också. Skall göra det. Stänga in mig ordentligt. Bara lyssna. Glömma. Sjunka ihop. Försvinna.
Jävla skit…
Jag vet inte ens vad som händer i morgon. Vet inte om jag vill veta. Om jag orkar ta reda på det. Och inte har jag någe bra lugnande heller. Sambons sobril hjälper inte alls. Även om det är 15mg så gör det ingenting. Lyrican håller tillbaka det vanliga, men inte mer än så. Något annat har jag inte. Har inget att ta vid behov. Jag skall klara mig utan det. Tydligen. Men när det blir så här… När allt bara rasar under fötterna på en.. Hur skall en göra då?
Jag vet. Jag kan ringa, be om stesolid. Men jag vill inte. Jag skall inte behöva. Och inte heller höja lyrican. Men om det fortsätter såhär, så kanske jag är tvungen att göra en höjning igen, under ett tag, för att sedan gå tillbaka. Har gjort det en gång förr. Självklart på läkarens order. Fan. Och i semestertider också.. Varför skall allt komma så olägligt. Till och med psykologen har semester. Och varför skulle hon inte ha det..
Och nu försvinner familjebehandlarna också. Sista träffen idag. Det kommer att kännas så tomt. Jag kommer att sakna henne. Massor. En otrolig människa som delar med sig av sig själv och som en känner att den vill hjälpa en. Jag tror vi kommer hålla kontakten, jag hoppas det. Jag tror det. Jag VILL det.
Va fan.
Jag har ingen…
Alla bara försvinner. Fan!!! Nu kom tårarna också.
Och ingen bryr sig…
Jag vill ju bara ha någon som står mig nära, som finns där, och som stannar kvar. Trots allt som händer. Är det för mycket begärt…. Någon som inte tillhör familjen, någon som finns där för mig
Fan… Jag rasar helt….
Som det känns 