Varför känns det som att jag river mer än vad jag kan hålla uppe? Jag sätter fast en sten, men två på ett annat ställe, rasar. Trot att fogarna sitter som de skall, så är det någon som går och har sönder dem med mejsel. Jag blir aldrig klar. Jag kommer aldrig framåt. Snarare bakåt. Jag kan inte, jag orkar inte, och jag vet heller inte vad mer jag kan göra, för att på något sätt lyckas hålla mig flytande. Hålla mig uppe för det som kommer. Va faN!!!
Barnen håller sig undan. De tittar inte ens på mig, smyger sig till toaletten för att inte behöva se mig. Och jag är livrädd. För i morgon. För hur mötet med skolan skall gå och vad Exet kommer att säga. Va fan!!! Börjar nästan gråta så fort jag tänker på det. Att sitta där. Och veta att allt i grund och botten mest är skit. Med allt. Mina händer vittnar om det. Alla märken. Har börjat hamna mer och mer i de där tankarna på att det kanske skulle vara bättre om jag inte fanns. Att det skulle vara så mycket enklare för alla andra. De som inte behöver stå ut med mig, då. Men jag kommer inte göra något. Det finns inte med på kartan. Men jag måste hitta något som kan bedöva mig mer. Få ner mina känslor, få ner tankarna till en behaglig nivå. För nu spinner de. Konstant. Och de får aldrig vila, för jag vet inte hur jag skall få dem till att göra det med allt som är.
Jag är bara så färdig.
Och livrädd
Och rädd för att göra fel
Misstagen som bara kan finnas där
De jag inte kan göra någonting åt
Känslan av att allt rinner mig genom fingrarna
Att jag gör allt sämre.
Som det känns 