Fan vad jag hatar det, att inte kunna stå upp för mig själv och det jag tycker, och framförallt det jag känner.
Pratade med syrran här tidigare idag, för någon timme sedan, men det är först nu som det börjar smälta. Barnen skall åka med henne upp till vår moder i sommar, och vara där över midsommar. Det blev bestämt här för några dagar sedan att det skulle fungera. Jag och sambon skulle vara hemma, då jag inte känner för att sitta på en buss i över fyra timmar ifall att någonting skulle hända längs med vägen. Samtidigt som jag känner ångest över att någon annan måste ta hand om mina barn under näst intill en veckas tid, vet jag att barnen kommer att ha det otroligt roligt där uppe, då moster och morbröder är i ungefär samma ålder. Så när syrran kommer med idéen om att hennes sambo kan åka bussen upp, så får jag plats i bilen, så låter det ju ändå inte helt fel. Men samtidigt så är det så mycket i mig som skriker NEJ!
Min sambo skulle också kunna åka bussen upp, och så skulle vi kunna vara där allihopa, och det skulle inte vara några problem för honom att ta sig hem för att kunna jobba på måndagen.
Det bara knöt sig i magen. Tänk om det skulle ske där och då, eller under måndagen eller tisdagen då sambon inte finns där. Att han skall missa det, finns det inte en tanke på! Eftersom att jag har så pass mycket sammandragningar, så skulle det inte förvåna mig om den kommer tidigare.
Hur säger man en sådan sak? “Nä, jag vill inte följa med, och sambon tycker inte heller att det är en allt för bra idé, då det är för mycket som kan hända, plus att det är långt till sjukhuset där ifrån” ? Ett av de största skälen till att jag/vi inte tycker att det är någon bra idé att föda på något annat sjukhus, är för att vi har planerat att det skall ske på ett speciellt, det är nära dit, jag har varit i kontakt med psykosomatiska avdelningen, de vet om min medicinering, de har kontakt med psykiatrin där jag går och allt annat som har med det att göra. Det känns som att det skulle vara för mycket som faller med en sådan sak. Inte minst, att sambon inte skulle kunna närvara, om det skulle ske efter det att han åkt tillbaka. Inte en chans att han skulle hinna komma i tid.. fyra timmar med bussen, ungefär samma med tåg, plus att han skall lyckas ta sig där ifrån han är för att kunna åka. Det är lite skillnad på 4 timmar, och på max 1 timme..
Varför skall det vara så svårt att säga en sådan sak? Men antagligen så är det för att jag låter barnen åka, och att vi inte följer med. Jag har jättesvårt att låta någon annan ta hand om barnen, utan att få skuldkänslor för det. För varför skall någon annan ha hand om mina barn? Det räcker ju med att sambon får vara barnvakt någon kväll, eller åka iväg och göra något med ett av barnen, för att jag skall känna mig otillräcklig. Samtidigt så vet jag också att barnen sköter sig mycket bättre när jag inte är med, eller i närheten. De skulle ha ofantligt kul, även utan mig. Massor av barn, och fyra vuxna som finns där. Mitt ute på landet, nära till badet och en stor trädgård att leka i. Där kan en gå in och ut bäst en önskar.
Fan.. Hm..
Blir till att prata mer med sambon ikväll.. Se hur vi lägger upp det.
Som det känns 