Just nu sjunker jag, och jag är medveten om det.
Frågan vad det beror på, har allt för många svar, och hur jag än vrider och vänder på det, så kommer det inte att ge mig någon lösning, inte just nu. Det är för mycket som stör, för många tankar som förstör vardagens gång, och jag själv som inte kan bryta mönster
Hur jag än försöker förmå mig till att göra något, så går det inte. Samtal borde ringas, och vissa av dem är inte ens farliga, intalar jag mig själv. Kanske inte för någon annan, men jag vet, att jag mår skit bara av att tänka på dem. Att veta att jag tillslut måste ringa, är ett helvete. En del av det som får ner mig. Ångesten samlas kring dessa tankar, ett steg i ledet.
Att det sedan är mitt fel, att vi inte har det så gott med pengar, är ett annat problem. Studerandet ger inte speciellt mycket klirr i kassan, och sambon får in nästan dubbelt så mycket som mig. Gissa vem som betalar mest räkningar.. Jag köpte skor, kan inte jobba extra tack vare att graviditeten är som den är just nu, och för att jag inte mår bra. Besöken på psyk kostar 100 kr varje gång, visst snart har jag frikort, men än är det ett tag kvar. Snus, är inte heller billigt. Jag borde sluta, det är jag medveten om, men just nu, skulle det inte gå. Allt är mitt fel.. Det är så det är, och det är inte mycket att göra åt saken.
Ensamheten är nästan värst. Även om jag vet att jag har folk omkring mig, som bryr sig, ibland, så är det svårt att se utanför den bubbla som jag har stängt in mig i. Jag är glad över a. henne kan jag skriva till, säga så som det faktiskt är, men det är över mail. De jag träffar irl, vet egentligen ingenting om hur det egentligen är, att vara jag. Inte många i alla fall. Vissa tror sig veta, vissa tror sig se igenom det jag väljer att visa. Tänk om de visste, hur mycket mer som egentligen finns där.
Jag var inne och läste på en blogg nyss, som fick mig att tänka till en extra gång. Jag har mina tankar, de har funnits med mig i många år, men de senaste åren har varit bättre, jag har kunnat hindra mig. Men samtidigt så har jag funnit andra sätt. Sätt som inte märks, som jag själv knappt märker att jag gör. Självskadebeteenden är svåra att komma ifrån, även om det aldrig har gått så pass långt att jag faktiskt har fått mig själv till att blöda, så har behovet av att skada mig funnits där. Och det finns fler sätt att göra det på, än rent fysiskt. Tankarna på att göra det fysiskt, finns fortfarande, jag vill, hindrar mig, men tankarna är där. Hittar andra sätt, det är inte svårt.
Förlåt, för ett inlägg som kanske inte är det bästa, men varför hålla inne med sådant som är sant..
Som det känns 
Nej man ska inte hålla inne med det som måste sägas och det som är rätt…
Styrkehemipepkram
Tack.
Kände att det behövde komma ut.. En sådan dag, som inte tycks bli bättre..
Kramar
hej!
jag läste ditt inlägg och känner igen mig i känslorna, har själv utvecklat ett självskadebeteende, mest psykiskt men även fysiskt och det är såå många som känner igen sig i dina tankar och funderingar men inte lika många som vågar skriva om det.
jag har själv börjat blogga nyligen om just mina tankar…
*använder inte mitt riktiga namn, utan mitt alias på nätet så du vet*
Det är svårt att skriva om det.. Men det tog också ett bra tag innan jag kom på att det gick att ha psykiskt självskadebeteende, då det inte hörs om det speciellt ofta, och kanske inte är det första som förknippas med det.
Var inne på din blogg via mobilen, men skall ta och hitta dit via datorn sedan här också. När det har lugnat ner sig. Hoppas att du känner att du kan skriva just det som du vill. Allt för många gånger har jag stoppat mig själv på grund av diverse olika saker.
jag skriver precis så som jag känner det, mina vänner eller min familj läser inte bloggen, och det är nog tur med tanke på det jag skriver, men däremot vet jag att dom finns där OM jag vill prata om det.. men just nu vill jag inte att dom ska läsa utan jag vill bara skriva av mig och sen om en okänd person läser så gör det inget för dom vet ju inte vem jag är iallafall.. så det är skönt på det sättet att få skriva ut det i cyberrymden… som filmen ”i rymden finns inga känslor” det känns lite så.. man kastar ut sina känslor i rymden, sen är dom där.. iallafall tills dom kommer tillbaka.. Nej jag visste inte heller att det fanns psykiskt självskadebeteende, men det var min terapeut som sa det till mig att jag skadar mig själv psykiskt.. det var rätt skönt också att få det konstaterat. ja du får gärna läsa min blogg, det är alltid ”kul” kanske är fel ord men ja du vet nog hur jag menar när nån annan läser det man skriver..
Tror att jag har gett min adress till vissa jag känner, men det är också sådana som vet om hur jag mår… Men tror inte att de få är inne och läser detta som tur är. Har andra bloggar där jag skriver om sådant som jag tycker att folk kan få läsa om. Men visst är det trevligt med andra läsare, som kanske också känner igen sig i det som en skriver och liknande.
Att skriva är mitt sätt att bli av med alla mina tankar.. Allt som stängs in och som är svårt att tala om.. För sådant finns det mycket av.. Tyvärr.