Just nu sjunker jag, och jag är medveten om det.
Frågan vad det beror på, har allt för många svar, och hur jag än vrider och vänder på det, så kommer det inte att ge mig någon lösning, inte just nu. Det är för mycket som stör, för många tankar som förstör vardagens gång, och jag själv som inte kan bryta mönster
Hur jag än försöker förmå mig till att göra något, så går det inte. Samtal borde ringas, och vissa av dem är inte ens farliga, intalar jag mig själv. Kanske inte för någon annan, men jag vet, att jag mår skit bara av att tänka på dem. Att veta att jag tillslut måste ringa, är ett helvete. En del av det som får ner mig. Ångesten samlas kring dessa tankar, ett steg i ledet.
Att det sedan är mitt fel, att vi inte har det så gott med pengar, är ett annat problem. Studerandet ger inte speciellt mycket klirr i kassan, och sambon får in nästan dubbelt så mycket som mig. Gissa vem som betalar mest räkningar.. Jag köpte skor, kan inte jobba extra tack vare att graviditeten är som den är just nu, och för att jag inte mår bra. Besöken på psyk kostar 100 kr varje gång, visst snart har jag frikort, men än är det ett tag kvar. Snus, är inte heller billigt. Jag borde sluta, det är jag medveten om, men just nu, skulle det inte gå. Allt är mitt fel.. Det är så det är, och det är inte mycket att göra åt saken.
Ensamheten är nästan värst. Även om jag vet att jag har folk omkring mig, som bryr sig, ibland, så är det svårt att se utanför den bubbla som jag har stängt in mig i. Jag är glad över a. henne kan jag skriva till, säga så som det faktiskt är, men det är över mail. De jag träffar irl, vet egentligen ingenting om hur det egentligen är, att vara jag. Inte många i alla fall. Vissa tror sig veta, vissa tror sig se igenom det jag väljer att visa. Tänk om de visste, hur mycket mer som egentligen finns där.
Jag var inne och läste på en blogg nyss, som fick mig att tänka till en extra gång. Jag har mina tankar, de har funnits med mig i många år, men de senaste åren har varit bättre, jag har kunnat hindra mig. Men samtidigt så har jag funnit andra sätt. Sätt som inte märks, som jag själv knappt märker att jag gör. Självskadebeteenden är svåra att komma ifrån, även om det aldrig har gått så pass långt att jag faktiskt har fått mig själv till att blöda, så har behovet av att skada mig funnits där. Och det finns fler sätt att göra det på, än rent fysiskt. Tankarna på att göra det fysiskt, finns fortfarande, jag vill, hindrar mig, men tankarna är där. Hittar andra sätt, det är inte svårt.
Förlåt, för ett inlägg som kanske inte är det bästa, men varför hålla inne med sådant som är sant..
Som det känns 