Av någon anledning / Bara vara Jag

Av någon anledning, kommer jag alltid tillbaka hit. Det är min trygga plats, min ventil ut. Där jag faktiskt känner att jag blir av med det jag behöver, och förmedlar det jag kan.

Det är rätt surt nu. Och kanske inte bara så lite.

Självskadandet har ökat markant sedan helgen, både knogar, handrygg och pannan har sår på sig. Det har varit så jäkla mycket skit, och jag vänder allt emot mig. Jag vet att jag gör det. Och från att ha haft en bättre period, så kan jag nu se hur det går nedför. Hur långt ner jag åter igen hamnat.

Det är aldrig lugnt här. Det är alltid något, och jag tror inte att någon förstår hur mycket det tär på mig. Sambon är hemma idag, men yngsta. Han mår skit han med, men mest på grund av det som händer med honom på grund av allt utanför. Jag får honom att må dåligt, med mitt skadande. Med hur jag mår. Men sen är det inte bara jag. Det har hänt lite där med.

Jag har så många tankar nu. Jag har verkligen hållit på att gå sönder. Bli till en blöt pöl på golvet. Det hade inte varit omöjligt. Inte alls.

Men till saken hör. Att minstingen helt har slutat höra mig. Han ignorerar mig, vill inte att jag skall lägga, vill inte att jag skall göra, vill bara att pappa. Och det har blivit värre. Jag vet att det är mitt fel, att vår kontakt blivit som den blivit. Då jag var ”borta” två år av hans då fyra när jag skrevs ut sist. Jag har inte många minnen där ifrån. Det var sambon som gjorde nästan allt med honom. Det var han som fick ta hand om alla barnen, de långa perioder jag var inskriven, och lika så tiderna emellan, innan jag var stabil. Men det sitter kvar. Jag har gjort så att han inte vill ha med mig att göra. Pappa är tryggheten. Men när en inte ens får ett Hejdå, eller Hej, inget god natt, inga kramar. Ignoration av det jag säger, och pappa vet allt bäst.

Dotra, hatar mig, för att jag lägger mig i skolarbetet, för att jag har kontakt med lärarna och skolans personal. Att jag försöker för hennes skull, att få henne till att åt minstonde få ett E i kärnämnen.

Och så Exet. Han drar i barnen igen. Ni som varit med ett tag, kanske minns att det inte är första gången. Men denna gång har det gått längst. Det började i februari, och har ännu inte hänt något mer än lite samtal med ombud, med svar. Typ så. Han säger att vi ligger i tvist, men det är mer än vad jag vet ( om det inte kommer in ett brev i brevlådan vilken dag som helst).

Och alla möten. kring barn och kring mig. Alla dagar i veckan.

Att kunna ta igen / Bara vara Jag

Jag har börjat kunna ta igen saker. Sådan som jag kunde innan jag blev sjuk. Sjukare.
Att läsa, åh vad jag saknat att läsa. Visst har jag i perioder kunnat lyssna på böcker, ibland, men det är absolut inte samma sak som att själv kunna läsa. Och när jag väl sätter igång, slutar jag inte förens boken är avslutad. Oftast. Inte så att jag läser ut den på en gång i sträck, men att jag läser så fort tillfälle ges. Beroende på hur lång boken är, krävs det oftast inte mer än ett par dagar innan boken är slut.
Jag läste något som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Dean Koontz. Mhm. Jag föredrar ju King, men kände att jag beövde någonting nytt att börja med. Lånade på biblan till plattan. Mycket smidigt. Jag läste ut böckerna om Odd Thomas på en vecka. Alla fyra. Och jag måste säga att det är ganska så bra för att vara jag, som inte har läst ordentligt på två år, minst.

Det kändes bra. Att få göra någonting som en alltid har kunnat. Alltid har velat. Och som alltid har fungerat utan problem. Att få det bekräftat, att jag inte är helt borta, trotts allt som varit. Kanske kommer jag hitta tillbaka till mig själv. Nu har jag börjat på Joe Hill’s bok NOS4A2. Eftersom att han är Kings son, så är jag lite tvungen att läsa honom. Men han skriver bra. Jag har läst ett par böcker av honom tidigare. När kommer jag inte ihåg, om det var när jag var sjuk eller innan? Kan inte komma ihåg alls. Kan inte tänka mig att det var när jag var sjuk. Den är på engelska. Varför göra det lätt för sig. I och för sig, så har det aldrig varit ett problem för mig. Att läsa på engelska är inte svårare än på svenska, tror jag. Jag kanske inte förstår vart ända ord, men jag förstår meningen av meningen.

När jag läste engelska på universitetet tyckte ena läraren att vi skulle slå upp vart ända ord som vi inte förstod. Tror inte jag gjorde det en endaste gång. Det skulle bara ha sabbat allt. Kanske lite mycket tro på mig själv där, men jag har klarat mig hittills utan att få helt fel begrepp om texten.

Jag kan även spela på datorn igen. Inte långa stunder, men en timme här och en där. Pauser emellan gångerna. Jag blir trött. Orkar inte. Men det är ändå skönt som avslappning, även om det är spel som kräver tankekraft. Testade här om dagen att spela Guitar hero Live igen. Körde mot brorsan. Han är inte alls van vid de nya tangenterna, så jag vann stort. Det klarade jag ju iofs för några månader sedan också. Men det är bra att stärka sig själv ibland tror jag. Speciellt som jag varit så dålig som jag har, och förlorat så mycket.

Tror även att bloggandet är ett sorts bevisande för mig själv att jag klarar av mer än vad jag tror. Kunna dokumentera det som sker, lägga märke till stora som små saker. Få känna sig duktig. Någon gång. Utan att skryta. För det vill jag absolut inte göra. Det är inte meningen. Utan bara få säga att jag tror jag är på väg tillbaka. Sakta. Trappsteg för trappsteg.

Egentligen trodde jag att det skulle gå snabbare. Att jag skulle ta mig upp, bli som vanligt, utan några svårigheter. Jag trodde att det var så. Innan jag förstod att jag förlorade väldigt mycket i första insjuknandet. Kognitionen, kunna hålla flera saker i luften, stressen, dagar och tid. Så mycket blev påverkat. Jag visste ju knappt hur en lagade mat. Jag som är utbildad kock!

Jag vet inte om jag kommer kunna jobba så som jag gjorde innan. Om jag kommer komma tillbaka till min anställning där jag har den nu. Jag misstänker att jag blir omplacerad när det är dags. Det känns hårt, men ändå skönt. Det är inte några kvar där som jag känner. Så mycket har hänt under dessa år. Jag vet inte ens i vilken grad jag kommer klara av att jobba. Men det är ett senare problem.

Nu handlar det om att se framstegen. Att inte blunda för dem. Ta till sig dem och utveckla dem. Men det är lättare sagt än det låter. Men jag skall göra ett försök i alla fall. Ta dag för dag. Ta svackorna som de är. Försöka använda mig av de resurser jag har.

Jag är den jag är. Även om jag ibland, ofta, inte gillar det. Så är det så det är.

Ostabilt.

Känsligt

Nära att brytas.

Nyheter /Bara vara Jag

Jag lever, och har inte varit varit inlagd sedan november 2015. Det måste ju betyda att det går framåt? Jag tror det. Trots att det varit en del svackor. Ganska stora sådana, höjning av medicin som sedan minskats ner igen. Hålla mig flytande. Hel.

Jag har, fråga mig inte hur jag kom på tanken, börjat träna. Tre gånger i veckan är minimum är det tänkt. Men nu har jag varit borta i två månader på grund av skada. Vikten har inte påverkats mer än att jag gått upp de senaste månaderna, men det är väl så det är, när allting går i stöpet.

Det har varit mycket. Syskon har varit här i flera dagar. Små syskon, lika gamla som mina egna barn. Det tar på krafterna och jag måste återhämta mig efter. Födelsedagar har kommit och gått. Vikten har rasat uppåt och jag når nog snart 130. Men va fan.. Under ena inläggningen gick jag ner 6kg på en vecka. Bara genom att äta flera gånger om dagen. Skall rodda lite där. Se om jag kan få till något som passar mig.

Jag har mycket ångest. Speciellt när jag inte vet vad jag skall göra. När jag dras mellan flera olika saker, och inte kan bestämma mig. Inte kan sätta mig. Inte kan fokusera. Men det går framåt. KBT (vilket jag egentligen inte är förtjust i), mediciner, nya rutiner.

Planen är att jag skall börja arbetsträna efter sommaren. Sakta. Först genom att bara vara där två dagar i veckan. Några timmar åt gången. Sen får vi se vad det blir. Måste visa min arbetsgivare att jag kan göra någonting. Att jag kan vara till ”nytta”. I alla fall enligt dem. Så, så får det bli. Känns både jobbigt och nervöst att påbörja något sådant här. Jag har inte arbetat på över två år. Sällan varit mycket bland folk, inte umgåtts på det sättet. Men det blir nog bra. Får jag någonting annat att tänka på. Fokus.

Det är så mycket som har hänt sedan sist. Och jag är ledsen att ja inte uppdaterat. Jag har inte kunnat. Inte vetat vad jag skall göra. Inte vetat vad jag skall ta mig till. Har inte tänkt på bloggen. Inte på denna i alla fall. Den som är mest aktiv. Den där allt mitt finns. Där hela jag finns i nu och dåtid.

En kortare sammanfattning över året som gått. Del 2 / Bara vara Jag

Så var det dags igen, att åka in alltså. Jag kände hur dagen, den dagen, bara rasade samman. Det slutade med att jag ringde min fader, och bad honom komma hit. Eller jag tror han erbjöd sig. Han ville inte att jag skulle vara själv under tiden tills sambon skulle komma. Av någon anledning var det pappa jag ringde. Vet i efterhand inte varför, men det var samtidigt väldigt skönt att ha honom där. Han följde även med mig in till psykjouren.

Väl där, fick han hjälpa mig och berätta vad som skett de senaste veckorna och inte minst hur jag hade varit under dagen som han varit med mig. Jag var kognitivt nedsatt igen, visste inte hur man gjorde saker, i vilken ordning. Känslan av att försvinna fanns, men var inte lika närvarande som sist. Jag blev inlagd.

Hamnade på psykosavdelning för lite äldre personer och trivdes inte alls. Visst, jag fick choklad och kex av grannen, men personalen hade inte alls samma bra attityd som de hade på andra sidan.

Tre veckor var jag där. Bättre än fem, och jag spenderade mycket tid hemma. Medicinändringar gjordes, som vanligt, och jag började må bättre. Hade planer på att börja jobba igen under våren.

Planer gjordes, träffade fk och arbetet, gjorde upp planer på hur jag skulle kunna arbeta och med vad. Nu var det bara till att vänta på att jobbet skulle hitta något till mig. Tiden gick och ingenting hände, JO, jag började må sämre igen..

Självklart! Vad hade ni väntat er?! Två gånger på ett år räcker inte, här skall vi vara värst, och kör på en tredje gång.
Var i kontakt med TIPS om hur mitt mående såg ut, mediciner fixades med, höjdes för att stabilisera mig, och jag fick nästan order om att det var dags att lägga in mig igen. Sagt och gjort, jag hamnade på jouren igen, och det var inga tvivel om att jag var gränspsykotisk igen. Inte i samma grad, men paranoid, undvikande, frånvarande stundvis osv. Listan kan göras lång.

Hamnade denna gång på rätt avdelning med en gång. Skönt! Vad jag inte visste, var att detta skulle bli min längsta inläggning (Jag trodde att det skulle gå snabbt denna gång, då jag inte var allt för långt ner). Två månader var jag inne. Ändrade med mediciner, pratade med psykologen, såg saker klättra på väggarna, virkade, pratade i telefon, bytte rum, sov hemma sista två veckorna, ja.. en karusell var det av bra och dåliga saker. Men det är också därför som jag varit så frånvarande här. Det har helt enkelt varit lite mycket att ta in och ta till sig. Men nu så.. Nu närmar det sig en inläggning igen, men tills dess, så kör vi så att det ryker ;)