Av någon anledning / Bara vara Jag

Av någon anledning, kommer jag alltid tillbaka hit. Det är min trygga plats, min ventil ut. Där jag faktiskt känner att jag blir av med det jag behöver, och förmedlar det jag kan.

Det är rätt surt nu. Och kanske inte bara så lite.

Självskadandet har ökat markant sedan helgen, både knogar, handrygg och pannan har sår på sig. Det har varit så jäkla mycket skit, och jag vänder allt emot mig. Jag vet att jag gör det. Och från att ha haft en bättre period, så kan jag nu se hur det går nedför. Hur långt ner jag åter igen hamnat.

Det är aldrig lugnt här. Det är alltid något, och jag tror inte att någon förstår hur mycket det tär på mig. Sambon är hemma idag, men yngsta. Han mår skit han med, men mest på grund av det som händer med honom på grund av allt utanför. Jag får honom att må dåligt, med mitt skadande. Med hur jag mår. Men sen är det inte bara jag. Det har hänt lite där med.

Jag har så många tankar nu. Jag har verkligen hållit på att gå sönder. Bli till en blöt pöl på golvet. Det hade inte varit omöjligt. Inte alls.

Men till saken hör. Att minstingen helt har slutat höra mig. Han ignorerar mig, vill inte att jag skall lägga, vill inte att jag skall göra, vill bara att pappa. Och det har blivit värre. Jag vet att det är mitt fel, att vår kontakt blivit som den blivit. Då jag var ”borta” två år av hans då fyra när jag skrevs ut sist. Jag har inte många minnen där ifrån. Det var sambon som gjorde nästan allt med honom. Det var han som fick ta hand om alla barnen, de långa perioder jag var inskriven, och lika så tiderna emellan, innan jag var stabil. Men det sitter kvar. Jag har gjort så att han inte vill ha med mig att göra. Pappa är tryggheten. Men när en inte ens får ett Hejdå, eller Hej, inget god natt, inga kramar. Ignoration av det jag säger, och pappa vet allt bäst.

Dotra, hatar mig, för att jag lägger mig i skolarbetet, för att jag har kontakt med lärarna och skolans personal. Att jag försöker för hennes skull, att få henne till att åt minstonde få ett E i kärnämnen.

Och så Exet. Han drar i barnen igen. Ni som varit med ett tag, kanske minns att det inte är första gången. Men denna gång har det gått längst. Det började i februari, och har ännu inte hänt något mer än lite samtal med ombud, med svar. Typ så. Han säger att vi ligger i tvist, men det är mer än vad jag vet ( om det inte kommer in ett brev i brevlådan vilken dag som helst).

Och alla möten. kring barn och kring mig. Alla dagar i veckan.

Låg, lägre, lägst

Hela jag ryser. Det går kalla kårar genom hela min kropp. Jag känner mig ensam.
Vet inte hur jag skall tänka, vad jag skall göra, hur jag skall fungera.
För några veckor sedan, lämnade jag blodprov, inte bara ett rör fylldes, utan flera. Sedan några månader tillbaka har mina muskler börjat ge upp, eller blivit trötta av minsta lilla ansträngning. Att gå, hacka saker, monotona rörelser, gör att de säger ifrån, rör sig saktare, krävs mer ansträngning. Tyvärr är jag inne på att det är MS jag har. Då jag har fibro i botten, och det väldigt lätt att MS tolkas som det tidigt i skedet, så är det egentligen ingenting jag skulle vara förvånad över om jag har. Det är mycket som tyder på det, tyvärr. Proverna visade att jag var nära för höga blodsockernivåer och att jag hade förhöjda infektionsvärden. Det sista oroar mig. Tyvärr skickade läkaren bara ett brev med den informationen, och att nya prover skulle tas. Tills dess är det 15 dagar kvar. Lång väntan. Jag skall försöka ringa och se om hon kan berätta någonting mer om testerna. Skulle vara bra om jag fick veta lite mer.

Men allt annat är väl inte heller så bra. Jag vet inte vad det är egentligen. Det känns som att jag går på nålar.. Osynlig, bortglömd, tagen förgiven. Det känns som att jag vill gråta konstant, men ingenting kommer och ingen får se att jag är ledsen över någonting. Jag glömmer bort, tappar bort mig. Inget jag gör duger.

Jag är så felplacerad.

Jag har inga krafter kvar.

När tårarna inte slutar / Bara vara Jag

Det finns inget stopp. Tårarna faller i stort sätt varje kväll. Så fort jag får tid att tänka efter, eller ser någonting som påminner om det jag önskar, om det jag hade.
Vänner som kramas, ringer varandra, pratar. Människor som bryr sig om varandra. Hör av sig. Istället avföljer jag gamla vänner på Facebook och Instagram, Klarar inte av att se vad de har för sig. Det är inte det att jag vill ha en del i allas liv, jag vill ha en del i någons liv, inte bara inom familjen. Jag ser hur jag blir utlämnad gång efter gång. Ingen inbjudning hit och dit. Jag vill bara vara en del av ett sammanhang.

Jag bir avundsjuk så fort jag ser bilder på tjejer som har lägre vikt än mig, som ligger där jag låg för bara två år sedan. Nu är jag 40kg mer, har svårt att hitta kläder som passar, äger knappt något smink och det jag har använder jag inte. Och varför skall jag bry mig, när jag ändå bara sitter hemma större delen av dagarna. Visst, göra mig fin för sambon ibland, men va fan.. Jag har fortfarande de där 40 extra kilona som inte går att trolla bort.

Jag förstår varför ingen vill vara vän med mig. För vem fan vill visa sig ute med mig? Vem vill höra mig klaga på allt och alla… Jag saknar min vän, nu är han så lågt borta, har annat att tänka på.. Om han bara visste. Han som alltid funnits där. Som vet allt och lite till. Som flera gånger har räddat mitt liv. Jag behöver DIG! Det finns så mycket jag behöver prata med honom om, sådant som bara han förstår. Sådant som jag bara vill säga till honom.

Varför är jag så skör nu för? =(

Att känna sig bortglömd / Bara vara Jag

Har fortfarande inte riktigt lärt mig det nya tangentbordet, trots att jag haft det i två år snart. fingrarna hittar inte rätt och det är större avstånd mellan tangenterna. Men nu var det inte detta det skulle handla om, utan om känslan av att känna sig bortglömd.

Den kommer då och då, ganska så ofta, speciellt när det händer saker i andra människors liv, människor som man trott står nära, väldigt nära. Vänner. Vänner som gör saker utan att dela med sig, vänner som en trott har varit ens bästa vänner. Hur hanterar en detta? Jag vet inte riktigt än, jag har inte kommit på något bra sätt, mer än att gå och grubbla på varför jag inte var värd att få veta varför. hur kommer det sig att alla andra verkar veta om det, men inte jag. Jag som trodde vi var bästa vänner för livet ut, som trodde att vi kunde lita på varandra i vått och torrt.

Tydligen hade jag fel, tydligen var det bara från min sida som allt det där kom. Tydligen var det bara mina tankar som kretsade kring att vi två var viktiga tillsammans, och att vi hade allt som vänner behövde, trots en del mil emellan oss.

Men det handlar inte bara om en vän, det handlar om flera. De verkar fly som flugor när en viftar kring sig, men dessa kommer inte tillbaka. Jag ser allt de gör, för på facebook och på instagram följer vi fortfarande varandra, jag ser vad som sker och vad som händer. Men får aldrig vara delaktig i något som helst, nä, inte ens bli tillfrågad.

Det är jag, och bara jag som är. Sambon också så klart, som finns där i alla väder, men det räcker inte. Jag behöver ha ett socialt nätverk som kan fånga mig, förstå mig, och som kan förstå hur mina tankar går. Är det kanske därför de har försvunnit? För att jag har mått som jag mått? Är det kanske så att det är jag som drivit undan dem? Jag tror inte det, jag tror att jag ändå försökt ha kontakt med så många som möjligt. Men när folk istället för att ringa och säga grattis, skickar en hälsning på fb… då känner man sig inte mycket värd. Jag gör också så inbland, men det är till folk som jag inte känner allt för väl, sådana som jag inte har någon koppling till, egentligen, eller så gör jag både och, skriver och ringer. För att vara på den säkra sidan.

Jag vet inte vad jag vill få ut av detta. Kanske att jag behöver ge mig ut i djungeln av människor och försöka hitta nya vänner att förlita sig på. Att de en redan har, kanske inte har tid och kraft över till mig, med sina nya liv och allt. Trots att vi känt varandra i 20år.

Ensamt / Bara vara Jag

Det kryper i mig, och jag vet inte ens varför. Rastlösheten är närmare än vad den brukar vara, mer påtaglig.. Kanske är det för att det är måndag, barnen är i skolan och sambon jobbar. Kanske.. Men jag tycker att det var så även igår. Och inte kunde jag göra någonting åt det heller.

Jag kan sitta och stirra på datorskärmen, i timmar, utan att egentligen göra någonting speciellt. Bara se den. Irritera mig på alla fläckar, men inte orka göra någonting åt dem. De finns där, jag skall irritera mig på dem, det är meningen. För jag orkar inte ta bort dem. Skräp, va fan, spela roll. Det finns så mycket annat sådant här omkring i alla fall.

Planer på öppna förskolan idag, men Grodan är förkyld och jag lika så. Kanske inte mycket, men så att det räcker för att folk skall börja undra varför en är där, smittar de andra. Men samtidigt så vill jag. Träffa folk, vara social, se saker. Inte sitta här instängd och bli som jag blir.

Börja/lära mig sticka kanske.. Eller varför inte med makkramé igen.. Eller måla, eller läsa en bok. Det finns många saker som jag vill göra, som jag vet att jag inte kommer att ta tag i så länge jag är själv hemma.

Träffa folk.. Ja tack.. Om det inte vore för allt annat..